På boplats går det nu att läsa en text som bland annat berör hur segregation och gentrifiering hör ihop.
"Bostadsmarknaden hänger förstås ihop med bostadspolitiken. Och den har också ändrats. Förr var målet med den att: "Alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende och bebyggelsemiljön ska bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar".
År 2005 ändrades det till: "Målet med bostadsfrågor är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven"
Läs hela texten här: Skapar inredningshets och cocooning segregation?
/Ida
tisdag 17 april 2012
söndag 18 mars 2012
En attraktiv stad
För en vecka sedan var jag på en stadsvandring som arrangerades av nätverket YIMBY (Yes In My Backyard). Vandringen ägde rum på Ringön, som är en del av det område som ingår i Centrala Älvstaden. Intresset var stort, jag kunde räkna till ca 40 personer som valde att ägna en söndagseftermiddag åt att gå omkring på Ringön och fundera på hur den, som i dag till stor del består av industriområden, skulle kunna se ut i framtiden.
Arrangören, YIMBY Göteborg, är ett partipolitiskt obundet nätverk och vad de vill uppnå kan man läsa på deras hemsida:
”Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.
Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.
Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.
Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.
Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till. (http://gbg.yimby.se/)”
Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.
Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.
Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.
Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till. (http://gbg.yimby.se/)”
Tät blandstad är alltså deras ideal, och det är också ett ideal som verkar vara en allmän trend inom stadsplanering idag, det är en del av receptet på hur man ska skapa ”den goda staden”. Men är det verkligen så att alla tycker att tät blandstad är ”oerhört attraktiv”?
Några dagar efter att stadsvandringen ägt rum på Ringön, kunde man läsa i DN debatt (16/3 -12) om invånare i miljonprogramsområdet Husby i Stockholm, som protesterar mot att stadens politiker och stadsplanerare vill förtäta deras bostadsområde och få det att mer likna en innerstadsmiljö. Anledningen till invånarnas protester är att de tycker om att området är glesbebyggt, med små parker och grönområden, som är perfekt för picknickar, promenader och barnlek. Ett argument från stadsplanerarnas och politikernas sida, för att förtäta området, är att man ser ett problem med den trafikseparering som är typisk för miljonprogrammen. I artikeln beskrivs denna ståndpunkt:
”En riktig stad kräver trafikerade gator, trottoarer, butiker och fickparkerade bilar. Helst ska det vara både trångt och bullrigt. Då anses staden bli kreativ.”
Men tydligen är det inte den typen av bostadsområde invånarna i Husby vill ha. Vad som är attraktivt kan vara olika beroende på vem man frågar. Det går inte att hitta ett universalrecept som talar om hur en god och attraktiv stad ska vara. Frågan är bara vem som har rätt att bestämma.
Foton från stadsvandringen.
Debattartikeln i DN: http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/husbys-invanare-ignoreras-nar-omradet-ska-fortatas
/Sofia
torsdag 8 mars 2012
Bra för staden.
Om staden var ett djur eller en teknisk apparat så skulle det finnas skötselråd och kanske en manual över hur man på bästa sätt hanterar den.
 |
| Björn Siesjö. (Bild hämtad från Vårt Göteborg) |
Det gör det även i en stad. Dessa manualer kallas för politiker och tjänstemän. De vet.
Härom veckan var vår nye stadsarkitekt på stadsmuseet och berättade om vad som fanns i hans huvud. Han förmedlade sina idéer, svarade på frågor och kommenterade nuläget på ett humoristiskt och charmerande sätt. Han ”pepptalkade” lite också och gav råd, menade att vi göteborgare borde vara stolta och inte gnälla så mycket. Denna tanke delas av vårt kommunalråd, Anneli Hulthén som i GP 19:e februari, efter tidningens granskning av hur Fröhandeln i Trädgårdsföreningen blev ett Alfons Åberghus, ställde frågan: ”Varför tycker inte GP om Alfons?” Hon uttryckte sin besvikelse över att folk var så kritiska. (Läs artikeln Inga diskussioner om vi valt Angered.)
 |
| Anneli Hulthén. (Bild hämtad från GP:s artikel) |
Trots sågning av tidigare årtiondens helhetslösningar i form av miljonprogrammet, bl. a. verkar vi nu ha en ny. Den heter Den goda staden och bygger på hållbarhet, attraktivitet, trygghet och blandstad, det sistnämnda fritt inspirerat av Jane Jacobs teorier. Alla bostadshus ska ha verksamheter i bottenplanet. Detta är receptet på en bra stad. Vi har redan lösningen. Det behövs inga diskussioner. Skötselråden är framtagna, manualen är skriven och alla som ifrågasätter detta är motståndare till en välmående stad.
Var inte så negativ. Gnäll inte. Tar du på dig ansvaret om staden blir dålig? Nej då så, tyst med dig. Och var lite tacksam för helvete, vi ger ju er det bästa ni kan få.
Var inte så negativ. Gnäll inte. Tar du på dig ansvaret om staden blir dålig? Nej då så, tyst med dig. Och var lite tacksam för helvete, vi ger ju er det bästa ni kan få.
Vem vet vad som är bra för staden?
Vem tusan är staden förresten?
/Ida Gudmundsson
söndag 4 mars 2012
Var vill du bo?
Var bor du i Göteborg? Var skulle du vilja bo? Var vill du inte bo?
Dessa tre frågor ställde vi till publiken under vår utställning på Göteborgs Stadsmuseum under hela hösten och vintern. Besökarna fick själva svara på frågorna genom att markera med olika färger på en stor karta över Göteborg. Sakta växte mönster fram, förstärktes, togs över av andra mönster, blandades upp. Det var mycket intressant att följa processen!
Innan vi lämnade museet dokumenterade jag kartan genom att göra en sk stop-motionfilm när jag plockade ner alla markörer. Kolla gärna in filmen här nedanför.
Var hade du satt dina?
/Johan
Dessa tre frågor ställde vi till publiken under vår utställning på Göteborgs Stadsmuseum under hela hösten och vintern. Besökarna fick själva svara på frågorna genom att markera med olika färger på en stor karta över Göteborg. Sakta växte mönster fram, förstärktes, togs över av andra mönster, blandades upp. Det var mycket intressant att följa processen!
Innan vi lämnade museet dokumenterade jag kartan genom att göra en sk stop-motionfilm när jag plockade ner alla markörer. Kolla gärna in filmen här nedanför.
Var hade du satt dina?
/Johan
söndag 26 februari 2012
Sthlmsgentrifiering
Jag vill rekommendera en dokumentär, "Händelser vid Slussen", som finns att se på Svt play till och med den 8:e mars. Dokumentären handlar om de stora förändringar som som planeras vid Slussen i Stockholm och behandlar rätten till staden, displacement, filtrering och gentrifiering, utan att använda begreppen.
Johan Palmgren, som ansvarat för foto, ljud, regi och produktion, visar de olika världar som ryms på en och samma plats; de två arkitektfirmorna som ritar det nya Slussen, ”slussenkramarna” som ihärdigt demonstrerar och överklagar, bartendern som blickar ut från restaurang Gondolen och kritiskt konstaterar att härbärget fått stänga medan man nu har planer på ett operahus.
Under viadukten bor sedan tjugo år en man som ser Slussen som sitt hem, han sover där, har ett litet bibliotek, badar i kanalen och är fast besluten att bo kvar även efter nybyggnationen. Den frisör som arbetar vid Slussen konstaterar att det håller på att vittra sönder och att något behöver göras, samtidigt som han misstänker att förfallet satts i system inför rivningen.
Den här dokumentären visar hur levande och rikt Slussen är, jag upplevde det inte så när bodde i Stockholm och ofta passerade där. Då såg jag det mer som en nedgången plats där de gulkaklade gångarna lämpade sig perfekt för överfall. Det slitna var samtidigt det som var intressant och hade karaktär när vi skulle ta bilder med bandet jag var med i. Det finns mycket att säga om den här platsen och processen, många har tyckt och känt starkt och mycket. Här är en länk till dokumentären;
http://svtplay.se/v/2703112/dokumentarfilm/handelser_vid_slussen?sb,p115254,4,f,-1
/Maria Ottoson
Johan Palmgren, som ansvarat för foto, ljud, regi och produktion, visar de olika världar som ryms på en och samma plats; de två arkitektfirmorna som ritar det nya Slussen, ”slussenkramarna” som ihärdigt demonstrerar och överklagar, bartendern som blickar ut från restaurang Gondolen och kritiskt konstaterar att härbärget fått stänga medan man nu har planer på ett operahus.
Under viadukten bor sedan tjugo år en man som ser Slussen som sitt hem, han sover där, har ett litet bibliotek, badar i kanalen och är fast besluten att bo kvar även efter nybyggnationen. Den frisör som arbetar vid Slussen konstaterar att det håller på att vittra sönder och att något behöver göras, samtidigt som han misstänker att förfallet satts i system inför rivningen.
Den här dokumentären visar hur levande och rikt Slussen är, jag upplevde det inte så när bodde i Stockholm och ofta passerade där. Då såg jag det mer som en nedgången plats där de gulkaklade gångarna lämpade sig perfekt för överfall. Det slitna var samtidigt det som var intressant och hade karaktär när vi skulle ta bilder med bandet jag var med i. Det finns mycket att säga om den här platsen och processen, många har tyckt och känt starkt och mycket. Här är en länk till dokumentären;
http://svtplay.se/v/2703112/dokumentarfilm/handelser_vid_slussen?sb,p115254,4,f,-1
/Maria Ottoson
fredag 17 februari 2012
Homes are where the heart is
Ibland slår det mig, när jag hetsar till skolan, när jag handlar eller kanske när jag går hem från biblioteket – Göteborg är mitt hem nu. För två sekunder känns det plötsligt som en stor grej att kunna säga detta, jag tar det inte för given.
Sedan jag flyttade hit för två år sedan reflekterade jag egentligen jämnt över min relation till staden, vilket verkar självklart eftersom varje rörelse betyder en ny kontext till vilken man måste förhålla sig. Men det är något mer som jag tänkte på: min hemstad, där jag kommer från, är min ”Zuhause” som man säger det på tyska. Nu är Göteborg också min Zuhause, man kan ha flera samtidigt utan att de konkurrerar med varandra på något sätt. Men det finns något till, som verkar vara något typiskt tysk (-språkigt?) – ”die Heimat”. På svenskan ”hembygd” och i engelskan översatts med ”home /-land”, men de ord har inte förmågan att fånga den speciella konnotationen som finns på tyskan.
Under mina studier konfronterades jag oftast med begreppet, dels i litteraturvetenskap och nu indirekt igen i kulturstudier där urbana processer fokuseras. Det enda tydliga man kan säga om Heimat är att det betecknar ett rum, mest brukar man prata om ett landskap, oftast där man kommer från. Annars är det ett abstraktum, känslomässigt laddat och mest i samband med idyll, nostalgi eller trygghet.
Men Heimat är inte alls ett oproblematiskt begrepp, framför allt från ett tysk perspektiv. Historiskt sett hellre obehagligt, när man tänker på att nazisterna använde det som politiskt slagord för att kräva land och framhäva traditionella, ursprungliga – således” sanna” - rollfördelningar, där kvinnan är den omsorgsefulla moder och husfrun. Tydligt blir en liknande ideologi i Heimatfilmer från 50-talet, som påminner oftast till sagorstrukturer, där den mest mannligt hjälte lämnar sin by och går på äventyrsjakt. Kvinnan är dömt till att vänta tills mannen kommer in i hennes värld, som han tar över och räddar henne. Bilden av det enkla livet av man och oskyldiga kvinnan i bergidyllen lever kvar i de Heimat-filmer till 60-/ 70-talet, ett nationalsocialistiskt ideal alltså.
Och då kom det DDR:n eller hellre den försvann och därmed förlorde alla de som bodde i Östtyskland sin Heimat - fast de hade kvar den. De måste inte rymma, till och med fick några tillbaka tomter eller hus som togs bort under expropriationen, ändå fanns det en sörjan över Heimat-förlusten. En konstigt tillstånd som inte har fått så mycket uppmärksamhet hittills, varför kan man undra.
Funderingar över Heimat sker nuförtiden oftast i regionala krimiserier, som blev ganska framgångsrika under de sista år - kanske som en del av reaktionen till världens globalisering. Positiv är att filmer visar Heimat inte bara som en romantiserad paradis, men förhåller sig också kritiska. Trots dess kan man se många generaliseringar i samband med begreppet.
Med allt detta i bakhuvudet vill jag inte gilla Heimat! Jag tycker det är vidrigt hur nationalistiska förbund använder ordet fortfarande för att skapa tydliga gränser till ”de andra”. Heimats koncept är exkluderande, trygghet finns bara för de som är innanför och det kan vara farligt att inte är en del. Heimat är tradition, normativ och diskriminerande, vilket får mig känna illa till mods.
Men så finns det en vidare koncept, som har i grunden samma idealistisk, nästan orealistisk bismak men som för mig i alla fall står för något man kan välja. Heimat i ord, att hitta Heimat i språket. Tanken är inte ny (det har alltid funnits författare som valde att inte skriva på deras modersmål, Heinrich Heine eller Herta Müller, för att nämna ett modernt exempel) men får kanske mer aktualitet genom en värld, som är alltmer föränderlig och osäker. I vad mån det koncept är tillgängligare för alla människor förmår jag inte säga, dock peckar det på förändringen som Heimat undangår. Begreppet börjar lösa sig från ursprungligheten och rötter-tänkande, man kan söka sig en Heimat där man behöver den.
Mina egna erfarenheter med att lära mig svenska språket är prägande för mig. Jag förringar mina kunskaper ibland när jag får komplimanger för min svenskan. Men även om tyskan och svenskan är lika är det inte lätt, jag kämpade och experimenterade tills jag kom till den punkten där jag står nu. Nu kan jag faktiskt inte bara prata utan jag kan uttrycka mig, vilket är en jätte skillnad, och leka med språket – det är möjligt för mig att känna det.
I en sådan Heimat vill jag vistas: En Heimat vilken jag ständigt måste sätta i relation till mig. En Heimat som förmodligen är utopisk, men framför allt en som aldrig är statisk. Även om jag skriver fast mina tanker i just den moment där jag sitter här så lever mitt språk – med alla sina fel – och så fyller jag konceptet igen och igen med alla lag som förenas i mig, hur ambivalent de än må vara.
Sedan jag flyttade hit för två år sedan reflekterade jag egentligen jämnt över min relation till staden, vilket verkar självklart eftersom varje rörelse betyder en ny kontext till vilken man måste förhålla sig. Men det är något mer som jag tänkte på: min hemstad, där jag kommer från, är min ”Zuhause” som man säger det på tyska. Nu är Göteborg också min Zuhause, man kan ha flera samtidigt utan att de konkurrerar med varandra på något sätt. Men det finns något till, som verkar vara något typiskt tysk (-språkigt?) – ”die Heimat”. På svenskan ”hembygd” och i engelskan översatts med ”home /-land”, men de ord har inte förmågan att fånga den speciella konnotationen som finns på tyskan.
Under mina studier konfronterades jag oftast med begreppet, dels i litteraturvetenskap och nu indirekt igen i kulturstudier där urbana processer fokuseras. Det enda tydliga man kan säga om Heimat är att det betecknar ett rum, mest brukar man prata om ett landskap, oftast där man kommer från. Annars är det ett abstraktum, känslomässigt laddat och mest i samband med idyll, nostalgi eller trygghet.
Men Heimat är inte alls ett oproblematiskt begrepp, framför allt från ett tysk perspektiv. Historiskt sett hellre obehagligt, när man tänker på att nazisterna använde det som politiskt slagord för att kräva land och framhäva traditionella, ursprungliga – således” sanna” - rollfördelningar, där kvinnan är den omsorgsefulla moder och husfrun. Tydligt blir en liknande ideologi i Heimatfilmer från 50-talet, som påminner oftast till sagorstrukturer, där den mest mannligt hjälte lämnar sin by och går på äventyrsjakt. Kvinnan är dömt till att vänta tills mannen kommer in i hennes värld, som han tar över och räddar henne. Bilden av det enkla livet av man och oskyldiga kvinnan i bergidyllen lever kvar i de Heimat-filmer till 60-/ 70-talet, ett nationalsocialistiskt ideal alltså.
Och då kom det DDR:n eller hellre den försvann och därmed förlorde alla de som bodde i Östtyskland sin Heimat - fast de hade kvar den. De måste inte rymma, till och med fick några tillbaka tomter eller hus som togs bort under expropriationen, ändå fanns det en sörjan över Heimat-förlusten. En konstigt tillstånd som inte har fått så mycket uppmärksamhet hittills, varför kan man undra.
Funderingar över Heimat sker nuförtiden oftast i regionala krimiserier, som blev ganska framgångsrika under de sista år - kanske som en del av reaktionen till världens globalisering. Positiv är att filmer visar Heimat inte bara som en romantiserad paradis, men förhåller sig också kritiska. Trots dess kan man se många generaliseringar i samband med begreppet.
Med allt detta i bakhuvudet vill jag inte gilla Heimat! Jag tycker det är vidrigt hur nationalistiska förbund använder ordet fortfarande för att skapa tydliga gränser till ”de andra”. Heimats koncept är exkluderande, trygghet finns bara för de som är innanför och det kan vara farligt att inte är en del. Heimat är tradition, normativ och diskriminerande, vilket får mig känna illa till mods.
Men så finns det en vidare koncept, som har i grunden samma idealistisk, nästan orealistisk bismak men som för mig i alla fall står för något man kan välja. Heimat i ord, att hitta Heimat i språket. Tanken är inte ny (det har alltid funnits författare som valde att inte skriva på deras modersmål, Heinrich Heine eller Herta Müller, för att nämna ett modernt exempel) men får kanske mer aktualitet genom en värld, som är alltmer föränderlig och osäker. I vad mån det koncept är tillgängligare för alla människor förmår jag inte säga, dock peckar det på förändringen som Heimat undangår. Begreppet börjar lösa sig från ursprungligheten och rötter-tänkande, man kan söka sig en Heimat där man behöver den.
Mina egna erfarenheter med att lära mig svenska språket är prägande för mig. Jag förringar mina kunskaper ibland när jag får komplimanger för min svenskan. Men även om tyskan och svenskan är lika är det inte lätt, jag kämpade och experimenterade tills jag kom till den punkten där jag står nu. Nu kan jag faktiskt inte bara prata utan jag kan uttrycka mig, vilket är en jätte skillnad, och leka med språket – det är möjligt för mig att känna det.
I en sådan Heimat vill jag vistas: En Heimat vilken jag ständigt måste sätta i relation till mig. En Heimat som förmodligen är utopisk, men framför allt en som aldrig är statisk. Även om jag skriver fast mina tanker i just den moment där jag sitter här så lever mitt språk – med alla sina fel – och så fyller jag konceptet igen och igen med alla lag som förenas i mig, hur ambivalent de än må vara.
söndag 12 februari 2012
Gratis filmfestival
Så här års brukar jag alltid gå på filmfestivalen för fullt. Jag åsidosätter studier, träning och vänner för att hänge mig åt filmens värld. Jag har sett otroligt mycket bra och mindre bra film under festivalerna, men också känt hur festivalen har förändrats med åren. Från att ha varit en liten, mer independent orienterad festival, till att bli en del av den stora evenemangstaden Göteborg. Med stjärnglans, svindyra galafester och utrullade röda mattor som resultat.
Samtidigt som festivalen har fyllt hela staden med sin reklam har också affischer om en gratis filmfestival i Kviberg dykt upp på spårvagnshållplatser och anslagstavlor. I programmet fanns allt ifrån V för Vendetta till Slaget om Algiers (som också visades på den icke gratis filmfestivalen). Jag blev nyfiken och funderade på hur de hade fått ihop pengar till att visa all den här filmen.
På lördag kväll tog jag mig således dit, lockad av gratis film och musik. När jag såg vilket hus det var i fattade jag ganska fort i vilket sammanhang filmfestivalen var organiserad. Jag tror att det är fjärde gången som behandlingshemmet i Kviberg ockuperas. På scen stod Sara Yasmine och spelade fina låtar om hem, och om att flytta till Göteborg. Även om jag inte alltid känner mig hemma i aktivistsammanhang så känns det ändå som en klockren aktion att ockupera ett hus och skapa ett alternativ till mega eventen. För bostadsbristen och event och service staden hör ihop på sätt och vis.
Jag har dessutom alltid tyckt att filmfestivalen har varit väldigt centrumfixerad och undvikt att visa filmer i mer perifera delar av staden. Om den gratis festivalen fortfarande hade pågått hade jag uppmanat alla att gå dit, men Kvibergs-huset är för tillfället tomt och är enligt aktivisterna lämnat av Higab och kommunen att förfalla.
Samtidigt som festivalen har fyllt hela staden med sin reklam har också affischer om en gratis filmfestival i Kviberg dykt upp på spårvagnshållplatser och anslagstavlor. I programmet fanns allt ifrån V för Vendetta till Slaget om Algiers (som också visades på den icke gratis filmfestivalen). Jag blev nyfiken och funderade på hur de hade fått ihop pengar till att visa all den här filmen.
På lördag kväll tog jag mig således dit, lockad av gratis film och musik. När jag såg vilket hus det var i fattade jag ganska fort i vilket sammanhang filmfestivalen var organiserad. Jag tror att det är fjärde gången som behandlingshemmet i Kviberg ockuperas. På scen stod Sara Yasmine och spelade fina låtar om hem, och om att flytta till Göteborg. Även om jag inte alltid känner mig hemma i aktivistsammanhang så känns det ändå som en klockren aktion att ockupera ett hus och skapa ett alternativ till mega eventen. För bostadsbristen och event och service staden hör ihop på sätt och vis.
Jag har dessutom alltid tyckt att filmfestivalen har varit väldigt centrumfixerad och undvikt att visa filmer i mer perifera delar av staden. Om den gratis festivalen fortfarande hade pågått hade jag uppmanat alla att gå dit, men Kvibergs-huset är för tillfället tomt och är enligt aktivisterna lämnat av Higab och kommunen att förfalla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)