Boplats skriver om gentrifiering

På boplats går det nu att läsa en text som bland annat berör hur segregation och gentrifiering hör ihop.


"Bostadsmarknaden hänger förstås ihop med bostadspolitiken. Och den har också ändrats. Förr var målet med den att: "Alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende och bebyggelsemiljön ska bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar".
År 2005 ändrades det till: "Målet med bostadsfrågor är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven"


Läs hela texten här: Skapar inredningshets och cocooning segregation?


/Ida

En attraktiv stad

För en vecka sedan var jag på en stadsvandring som arrangerades av nätverket YIMBY (Yes In My Backyard). Vandringen ägde rum på Ringön, som är en del av det område som ingår i Centrala Älvstaden. Intresset var stort, jag kunde räkna till ca 40 personer som valde att ägna en söndagseftermiddag åt att gå omkring på Ringön och fundera på hur den, som i dag till stor del består av industriområden, skulle kunna se ut i framtiden. 

Arrangören, YIMBY Göteborg, är ett partipolitiskt obundet nätverk och vad de vill uppnå kan man läsa på deras hemsida:

”Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.
Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.
Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.
Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.
Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till. (http://gbg.yimby.se/)”

Tät blandstad är alltså deras ideal, och det är också ett ideal som verkar vara en allmän trend inom stadsplanering idag, det är en del av receptet på hur man ska skapa ”den goda staden”. Men är det verkligen så att alla tycker att tät blandstad är ”oerhört attraktiv”? 

Några dagar efter att stadsvandringen ägt rum på Ringön, kunde man läsa i DN debatt (16/3 -12) om invånare i miljonprogramsområdet Husby i Stockholm, som protesterar mot att stadens politiker och stadsplanerare vill förtäta deras bostadsområde och få det att mer likna en innerstadsmiljö. Anledningen till invånarnas protester är att de tycker om att området är glesbebyggt, med små parker och grönområden, som är perfekt för picknickar, promenader och barnlek. Ett argument från stadsplanerarnas och politikernas sida, för att förtäta området, är att man ser ett problem med den trafikseparering som är typisk för miljonprogrammen. I artikeln beskrivs denna ståndpunkt: 

”En riktig stad kräver trafikerade gator, trottoarer, butiker och fickparkerade bilar. Helst ska det vara både trångt och bullrigt. Då anses staden bli kreativ.”

Men tydligen är det inte den typen av bostadsområde invånarna i Husby vill ha. Vad som är attraktivt kan vara olika beroende på vem man frågar. Det går inte att hitta ett universalrecept som talar om hur en god och attraktiv stad ska vara. Frågan är bara vem som har rätt att bestämma. 

                                          Foton från stadsvandringen.

Debattartikeln i DN: http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/husbys-invanare-ignoreras-nar-omradet-ska-fortatas

/Sofia

Bra för staden.

Om staden var ett djur eller en teknisk apparat så skulle det finnas skötselråd och kanske en manual över hur man på bästa sätt hanterar den.

Björn Siesjö. (Bild hämtad från Vårt Göteborg)

Det gör det även i en stad. Dessa manualer kallas för politiker och tjänstemän. De vet.

Härom veckan var vår nye stadsarkitekt på stadsmuseet och berättade om vad som fanns i hans huvud. Han förmedlade sina idéer, svarade på frågor och kommenterade nuläget på ett humoristiskt och charmerande sätt. Han ”pepptalkade” lite också och gav råd, menade att vi göteborgare borde vara stolta och inte gnälla så mycket. Denna tanke delas av vårt kommunalråd, Anneli Hulthén som i GP 19:e februari, efter tidningens granskning av hur Fröhandeln i Trädgårdsföreningen blev ett Alfons Åberghus, ställde frågan: ”Varför tycker inte GP om Alfons?” Hon uttryckte sin besvikelse över att folk var så kritiska. (Läs artikeln Inga diskussioner om vi valt Angered.)

Anneli Hulthén. (Bild hämtad från GP:s artikel)

Trots sågning av tidigare årtiondens helhetslösningar i form av miljonprogrammet, bl. a. verkar vi nu ha en ny. Den heter Den goda staden och bygger på hållbarhet, attraktivitet, trygghet och blandstad, det sistnämnda fritt inspirerat av Jane Jacobs teorier. Alla bostadshus ska ha verksamheter i bottenplanet. Detta är receptet på en bra stad. Vi har redan lösningen. Det behövs inga diskussioner. Skötselråden är framtagna, manualen är skriven och alla som ifrågasätter detta är motståndare till en välmående stad.

Var inte så negativ. Gnäll inte. Tar du på dig ansvaret om staden blir dålig? Nej då så, tyst med dig. Och var lite tacksam för helvete, vi ger ju er det bästa ni kan få.

Vem vet vad som är bra för staden?

Vem tusan är staden förresten?

/Ida Gudmundsson

Var vill du bo?

Var bor du i Göteborg? Var skulle du vilja bo? Var vill du inte bo?

Dessa tre frågor ställde vi till publiken under vår utställning på Göteborgs Stadsmuseum under hela hösten och vintern. Besökarna fick själva svara på frågorna genom att markera med olika färger på en stor karta över Göteborg. Sakta växte mönster fram, förstärktes, togs över av andra mönster, blandades upp. Det var mycket intressant att följa processen!

Innan vi lämnade museet dokumenterade jag kartan genom att göra en sk stop-motionfilm när jag plockade ner alla markörer. Kolla gärna in filmen här nedanför.
Var hade du satt dina?

/Johan

Sthlmsgentrifiering

Jag vill rekommendera en dokumentär, "Händelser vid Slussen", som finns att se på Svt play till och med den 8:e mars. Dokumentären handlar om de stora förändringar som som planeras vid Slussen i Stockholm och behandlar rätten till staden, displacement, filtrering och gentrifiering, utan att använda begreppen.

Johan Palmgren, som ansvarat för foto, ljud, regi och produktion, visar de olika världar som ryms på en och samma plats; de två arkitektfirmorna som ritar det nya Slussen, ”slussenkramarna” som ihärdigt demonstrerar och överklagar, bartendern som blickar ut från restaurang Gondolen och kritiskt konstaterar att härbärget fått stänga medan man nu har planer på ett operahus.

Under viadukten bor sedan tjugo år en man som ser Slussen som sitt hem, han sover där, har ett litet bibliotek, badar i kanalen och är fast besluten att bo kvar även efter nybyggnationen. Den frisör som arbetar vid Slussen konstaterar att det håller på att vittra sönder och att något behöver göras, samtidigt som han misstänker att förfallet satts i system inför rivningen.

Den här dokumentären visar hur levande och rikt Slussen är, jag upplevde det inte så när bodde i Stockholm och ofta passerade där. Då såg jag det mer som en nedgången plats där de gulkaklade gångarna lämpade sig perfekt för överfall. Det slitna var samtidigt det som var intressant och hade karaktär när vi skulle ta bilder med bandet jag var med i. Det finns mycket att säga om den här platsen och processen, många har tyckt och känt starkt och mycket. Här är en länk till dokumentären;
http://svtplay.se/v/2703112/dokumentarfilm/handelser_vid_slussen?sb,p115254,4,f,-1
/Maria Ottoson

Homes are where the heart is

Ibland slår det mig, när jag hetsar till skolan, när jag handlar eller kanske när jag går hem från biblioteket – Göteborg är mitt hem nu. För två sekunder känns det plötsligt som en stor grej att kunna säga detta, jag tar det inte för given.
Sedan jag flyttade hit för två år sedan reflekterade jag egentligen jämnt över min relation till staden, vilket verkar självklart eftersom varje rörelse betyder en ny kontext till vilken man måste förhålla sig. Men det är något mer som jag tänkte på: min hemstad, där jag kommer från, är min ”Zuhause” som man säger det på tyska. Nu är Göteborg också min Zuhause, man kan ha flera samtidigt utan att de konkurrerar med varandra på något sätt. Men det finns något till, som verkar vara något typiskt tysk (-språkigt?) – ”die Heimat”. På svenskan ”hembygd” och i engelskan översatts med ”home /-land”, men de ord har inte förmågan att fånga den speciella konnotationen som finns på tyskan.
Under mina studier konfronterades jag oftast med begreppet, dels i litteraturvetenskap och nu indirekt igen i kulturstudier där urbana processer fokuseras. Det enda tydliga man kan säga om Heimat är att det betecknar ett rum, mest brukar man prata om ett landskap, oftast där man kommer från. Annars är det ett abstraktum, känslomässigt laddat och mest i samband med idyll, nostalgi eller trygghet.
Men Heimat är inte alls ett oproblematiskt begrepp, framför allt från ett tysk perspektiv. Historiskt sett hellre obehagligt, när man tänker på att nazisterna använde det som politiskt slagord för att kräva land och framhäva traditionella, ursprungliga – således” sanna” - rollfördelningar, där kvinnan är den omsorgsefulla moder och husfrun. Tydligt blir en liknande ideologi i Heimatfilmer från 50-talet, som påminner oftast till sagorstrukturer, där den mest mannligt hjälte lämnar sin by och går på äventyrsjakt. Kvinnan är dömt till att vänta tills mannen kommer in i hennes värld, som han tar över och räddar henne. Bilden av det enkla livet av man och oskyldiga kvinnan i bergidyllen lever kvar i de Heimat-filmer till 60-/ 70-talet, ett nationalsocialistiskt ideal alltså.
Och då kom det DDR:n eller hellre den försvann och därmed förlorde alla de som bodde i Östtyskland sin Heimat - fast de hade kvar den. De måste inte rymma, till och med fick några tillbaka tomter eller hus som togs bort under expropriationen, ändå fanns det en sörjan över Heimat-förlusten. En konstigt tillstånd som inte har fått så mycket uppmärksamhet hittills, varför kan man undra.
Funderingar över Heimat sker nuförtiden oftast i regionala krimiserier, som blev ganska framgångsrika under de sista år - kanske som en del av reaktionen till världens globalisering. Positiv är att filmer visar Heimat inte bara som en romantiserad paradis, men förhåller sig också kritiska. Trots dess kan man se många generaliseringar i samband med begreppet.
Med allt detta i bakhuvudet vill jag inte gilla Heimat! Jag tycker det är vidrigt hur nationalistiska förbund använder ordet fortfarande för att skapa tydliga gränser till ”de andra”. Heimats koncept är exkluderande, trygghet finns bara för de som är innanför och det kan vara farligt att inte är en del. Heimat är tradition, normativ och diskriminerande, vilket får mig känna illa till mods.
Men så finns det en vidare koncept, som har i grunden samma idealistisk, nästan orealistisk bismak men som för mig i alla fall står för något man kan välja. Heimat i ord, att hitta Heimat i språket. Tanken är inte ny (det har alltid funnits författare som valde att inte skriva på deras modersmål, Heinrich Heine eller Herta Müller, för att nämna ett modernt exempel) men får kanske mer aktualitet genom en värld, som är alltmer föränderlig och osäker. I vad mån det koncept är tillgängligare för alla människor förmår jag inte säga, dock peckar det på förändringen som Heimat undangår. Begreppet börjar lösa sig från ursprungligheten och rötter-tänkande, man kan söka sig en Heimat där man behöver den.
Mina egna erfarenheter med att lära mig svenska språket är prägande för mig. Jag förringar mina kunskaper ibland när jag får komplimanger för min svenskan. Men även om tyskan och svenskan är lika är det inte lätt, jag kämpade och experimenterade tills jag kom till den punkten där jag står nu. Nu kan jag faktiskt inte bara prata utan jag kan uttrycka mig, vilket är en jätte skillnad, och leka med språket – det är möjligt för mig att känna det.
I en sådan Heimat vill jag vistas: En Heimat vilken jag ständigt måste sätta i relation till mig. En Heimat som förmodligen är utopisk, men framför allt en som aldrig är statisk. Även om jag skriver fast mina tanker i just den moment där jag sitter här så lever mitt språk – med alla sina fel – och så fyller jag konceptet igen och igen med alla lag som förenas i mig, hur ambivalent de än må vara.

Gratis filmfestival

Så här års brukar jag alltid gå på filmfestivalen för fullt. Jag åsidosätter studier, träning och vänner för att hänge mig åt filmens värld. Jag har sett otroligt mycket bra och mindre bra film under festivalerna, men också känt hur festivalen har förändrats med åren. Från att ha varit en liten, mer independent orienterad festival, till att bli en del av den stora evenemangstaden Göteborg. Med stjärnglans, svindyra galafester och utrullade röda mattor som resultat.

Samtidigt som festivalen har fyllt hela staden med sin reklam har också affischer om en gratis filmfestival i Kviberg dykt upp på spårvagnshållplatser och anslagstavlor. I programmet fanns allt ifrån V för Vendetta till Slaget om Algiers (som också visades på den icke gratis filmfestivalen). Jag blev nyfiken och funderade på hur de hade fått ihop pengar till att visa all den här filmen.

På lördag kväll tog jag mig således dit, lockad av gratis film och musik. När jag såg vilket hus det var i fattade jag ganska fort i vilket sammanhang filmfestivalen var organiserad. Jag tror att det är fjärde gången som behandlingshemmet i Kviberg ockuperas. På scen stod Sara Yasmine och spelade fina låtar om hem, och om att flytta till Göteborg. Även om jag inte alltid känner mig hemma i aktivistsammanhang så känns det ändå som en klockren aktion att ockupera ett hus och skapa ett alternativ till mega eventen. För bostadsbristen och event och service staden hör ihop på sätt och vis.

Jag har dessutom alltid tyckt att filmfestivalen har varit väldigt centrumfixerad och undvikt att visa filmer i mer perifera delar av staden. Om den gratis festivalen fortfarande hade pågått hade jag uppmanat alla att gå dit, men Kvibergs-huset är för tillfället tomt och är enligt aktivisterna lämnat av Higab och kommunen att förfalla.

Vi är tillbaka!

Bästa läsare, Röster i stadsrummet har efter ett uppehåll kommit tillbaka till bloggsfären. Efter att ha gjort praktik på stadsmuseet under hela höstterminen har vi fått en massa uppslag och perspektiv på staden. Just nu skriver vi uppsats och kommer att uppdatera bloggen regelbundet. Det kanske blir en reflektion över det vi just nu skriver uppsats om, eller bara en generell tanke om staden eller pågående gentrifieringsprocesser. Våran utställning hänger förövrigt kvar i Urbanum till den 18 mars passa på att kolla in den innan dess.

Stadsvandring i Gamlestaden

Nu har vi sammanställt delar av våra projekt och Urbanum har blivit mycket finare. Kom gärna och hälsa på oss! En del av min sammanställning är denna digitala version av stadsvandringen som vi gjorde när vi jobbade i modulen. Kommentera gärna. /Anders


View Stadsvandring Gamlestaden in a larger map

Common People

Lagom till helgen tänkte jag tipsa om den gamla popdängan Common people med Pulp. En viktig aspekt av gentrifiering är trots allt att gentrifierarna vill leva bland common people.

Visionen om Forumhuset i Gamlestaden

Jag sprang på en gammal artikel om vad Fastighetsägarna i Gamlestaden tänkte när de gjorde om Forumhuset till studentbostäder. En gubbe som hade varit högt uppsatt i Studentbostäder var här i går och hävdade att de redan för 20 år sedan ville göra om till studentbostäder men att det då var för ruffigt "för att en artonårig student ifrån Trosa skulle trivas". Är det någon som känner igen sig?


"Det är en varm och ljus majkväll. På de nyöppnade utekaféerna sitter studenter och andra gamlestadsbor och dricker en cappuccino eller en vanlig kopp kaffe. Någon student kanske strosar förbi skyltfönstret i den nya skoaffären på väg hem till lägenheten på tionde våningen. På hörnet av Forumhuset ser han en kompis i den nya ljusa restaurangen och slinker in där för att ta en öl."


http://www.tryggagamlestaden.se/stadsdelen/ett-hus-fyllt-med-studenter/

Vems är staden?

Vems är staden?

Vi måste börja ställa oss själva och varandra frågan. Det är ibland lätt att glömma bort att den tillhör oss alla. Men vem och vad får synas? Vilka uttryck är tillåtna i stadsrummet? Går offentliga rum att köpa? Och vad händer med oss som medborgare om offentliga platser köps upp av företag med vinstintressen?

Inom gentrifieringsforskningen är David Harvey en ofta omnämnd forskare. I The right to the city tar han upp dessa tankar. 

En bil far runt i staden med högtalare på taket och gör reklam för kaffe, butiker har öppna dörrar och hög musik på, men en gatumusikant ses som ett arbetsproblem. Kan reklam, denna ständiga påminnelse om vad vi bör konsumera, utgöra ett livsproblem, ett kliande stressmoment som med bilder, ljud och dofter ockuperar våra utrymmen för tankar och känslor?

Vissa gäng taggar staden. Bland andra TSD. Sabotage, anser vissa, motstånd anser andra. Vi som är så vana vid att varje yta fylls av reklam, varför väcker en logga gjord i tusch så starka känslor?

-För att den förstör. För att den förstör det någon annan äger, spårvagnar, husfasader, Men vem äger staden? Varför är det mer upprörande med en ”logga”  i tusch på ett spårvagnssäte, eller en husfasad, än en bild uppsatt på en hållplats som talar om för oss hur idealmänniskan ser ut, eller vilka kläder man bör köpa för att inte vara ”ute” vintern 2011? Vem förstör för vem? Och hur fungerar ägande? Vem äger luften? Luften är fri. Nej. Luften och allting annat ägs av den som betalar mest.

Jag skulle vilja se en karta där alla offentliga platser är markerade. Platser där mänsklig aktivitet, hur den än må se ut, är tillåten, (så länge den inte bryter mot mänskliga rättigheter, för att ha någon slags reglering). För skojs skull skulle man även kunna rita ut vilka platser man får passera, under premissen att man inte efterlämnar sig något som helst avtryck förutom det som matchar. 

Om man leker med tanken att TSD har läst David Harvey och att de har en genomarbetad tanke baserad på detta, skulle deras tag kunna vara ett uttryck för att ta sig rätten till staden och utgöra en motpol till den där fräsige mannen med suktande blick och moderna byxor, skulle då den här gruppen i själva verket vilja påminna oss andra om att reklam inte är det enda sättet att bygga staden på och att det går att ta sig rätten till den?

Man behöver inte signera staden för att göra det. Det räcker egentligen att bara synas. Finnas och bete sig. Men kanske måste man köpa sig en reklamplats för att få synas och tycka till om staden. Såhär skulle min reklamskylt se ut:

Vems är staden? Och hur skulle din reklamskylt se ut? Kom in och diskutera med oss i Urbanum, på stadsmuseet.

/Ida

Kartan i Urbanum växer långsamt fram! 

Vi har skapat en enorm karta på en hel vägg i Urbanum där vi låter besökare fylla i var de bor, var de vill bo och var de inte vill bo med olika färger och symboler. Det är väldigt spännande att följa hur mönster uppstår, förstärks och försvinner ju fler besökare som fyller i just sina färger.

Kom hit och hjälp till att göra kartan ännu färggladare!

/Johan

Sista dagen för modulen får mig att tänka på...

Sittande i fönstret i Urbanum-rummet tänker jag på att hälften av praktiken redan har gått. Lyfter jag blicken, ser jag det ständiga flödet av cyklister, bilar, fotgängare, spårvagnar och bussar över kanalbron och inser att det finns en tanke i mitt huvud som började växa fram under dagarna i modulen i Gamlestaden - att det handlar om tid.
Huvudsakligen de äldre besökarna i ”containern” i Gamlestaden betonade medvetet och ibland omedvetet att de saknar det förflutna och att många helt enkelt inte har någon tid längre. Min syn på modulen förändrades ganska mycket genom dem.
I början var jag milt sagt skeptisk. Hur skulle det funka att motivera okända att öppna sig och lämna sina personliga berättelser? Därför kände jag i mitt sätt att möta de första besökare en slags hämmande tveksamhet, som om jag var rädd för kontakt. Ju mer tid som gick desto säkrare och mer avslappnade blev inte bara mina samtalspartners, utan även jag.
Dessutom kände jag att även om jag var utmattad och trött efter de timmarna och samtalen, var jag nöjd. Det var en känsla som jag inbillade mig att jag delade med dem som lämnade modulen med ett varmt leende, de flesta i alla fall... Vi studenter gick till Gamlestaden med ett enkelt uppdrag att insamla information om hur folk trivs i området, men det blev så mycket mer! De och vi tog oss tid, tid för varandra som oftast saknas i vardagslivet. Sociala kontakter uppstod - ingenting permanent, men ett ögonblick där två liv korsas och man känner en annans interesse. Nu, när jag tänker mer kring detta var det inte bara känslan att uppleva någon som en individ och ge rum till dennes berättelse genom att bara lyssna, men också att själv bli bekräftad i min existens. ”Jag blir sedd, alltså är jag” kunde man säga. Som social varelse har man behov av olika speglingar och sådana generationsöverskridande möten inträffar inte så ofta i (min) vardag. Om och om igen dök gnistor och antydningar upp av min egen berättelse, oftast invävd med mina far- och morföräldrars. Man relaterar den andras historia till sin egen och se hur mönster upprepar sig – genom alla tider och liv. För mig är vår modul (ja, under tiden blev containern till ”vår modul”) en fri zon, en paus i rummet, ett slags tankestreck som tillåter en att kommunicera och reflektera.
Modulen, och på längre sikt veckorna i museet, konfronterar oss oavbrutet med tid, inte bara genom den konkreta närvaron av historien i form av de föremål eller det traditions- och konfliktrika huset, vilket vi befinner oss i. Vi får mycket tid och frihet att prova olika grejer, vi lär oss en egen rytm och att anpassa den efter andra. Samtidigt som vi skriver in oss i museets berättelse och historia, genom att vi utformar Urbanum-rummet, så blir vi en del av historien hos de personer vi träffar.
Det kan låta obetydligt men i själva verket har praktiken gett mig en ny syn på tid, något som kanske inte alla förstår vikten av.
// Berit

Same Same...

// Berit

Filmtips

Efterföljande till husockupationsvågen under 2008/2009 kom det de två dokumentär, som tar upp berättelser från början av de aktioner under -70talet till nutiden. Vad förenar de är en drömm - drömmen om en alternativ. Att tror att man kan påverka och förändra något är inspirerande. Framför allt för oss i gruppen, som jobbar på att skapa något ihop och kämpar med olika slags motstånd kan det vara motiverande att se andra med ett kollektivt tanke och vision!

och den nyare dokumentär om ockupationer i Stockholm:

http://vimeo.com/27617607

// Berit

Heja Kreativa Klassen!

Det blev lite "shabby chic" - men det gillar man ju...

// Berit

Om Stad och Kropp

För ett tag sedan upptäckte jag en reklamaffisch i ett skyltfönster nära Domkyrkan. Den gav mig mycket att tänka på. Affischen gestaltade en ung kvinna i en vit bikini. Över hennes kropp var flera streckade linjer dragna, vilka framhävde olika kroppsdelar. Till varje indelning var en textrad kopplad, som berättade om cellulitfria lår, platt mage och ren hy. Framför mina ögon bredde en karta ut sig, likt en stadskarta och parallellerna mellan kropp och stad verkade plötsligt så uppenbara: I båda finns hjärnan och hjärtat, de centrum som styr processer och parker som gröna lungor. Gator slingrar sig som ådror i ett svårt, översiktligt nät genom staden, några tomma, andra pulserande eller i ett väntande mellantillstånd när trafikljuset får en att stanna. Staden liknar en levande organism och utifrån tanken om cirkulationen i kroppen kan man se båda som öppna system, flexibla, i förändring men samtidigt alltid hotade att falla ur balans.

Med våra kroppar upplever vi vårt område. Det verkar nästan motsägelsefullt att vi genom våra rörelser insuper rummet och skapar det i samma ögonblick, likväl fysiskt som i tanken. Den unga kvinnan i reklamen är antagligen ett dröm-ideal för många människor; hennes halvnakna kropp objektifieras inte bara utan är också projektionsyta för längtan och tvivel. Motsvarande är staden en yta som man försöker skriva sitt liv på. Det tvådimensionella lagret öppnas dessutom till stadsrum, som fylls med förväntningar och egna bilder. Kroppen och staden förtydligar det ambivalenta förhållandet mellan individens anspråk och kollektiva åsikter som projiceras på dem och speglas av dem. Synen på staden och kroppen berättar alltid om tidsandan. Man kan betrakta dem som arenor i vilka maktkamper utförs och på samma gång producerar de diskursen permanent. De är konstaterande och ifrågasättandet på samma gång; de utgör subjekt och objekt för klass-, ras- och genusfrågor.

I detta sammanhang är intressant att stadens fysiska gestalt mest skapas av manliga arkitekter och stadsplanerare men beskrivs i kvinnliga allegorier. Paris beskrivs till exempel mest som ”kärlekens stad”, men samtidigt finns tanken om staden som en ”hora”, som är omfamnande, dekadent och syndig. Oundvikligen väcker staden och kroppen frågor kring tillskrivelse och makt: Vem bestämmer vad som är fint? Vad är tillåtet? Hur orienterar sig individen vid åsynen av den kollektiva konstruktionen – hur gör hon platsen till sin?

Man kan inte bortse från likheterna mellan kroppskult och stadskult; den ständiga kampen mot rynkor och orenheter, både i ansiktet och i innerstaden som resulterar i saneringsprojekt där man försöker tvätta bort husens ”fel”. Man glättar, polerar, fyller och modellerar, tar bort, lägger på och målar över – försöker man genom att radera tidens tecken att också radera sin historia? I alla fall gör man allt för att omskriva den. Det gäller att hålla fasaden uppe och allt under kontroll. Det verkar härska ett tydligt tvång att kontrollera och att ordna. Man separerar finans-, industri- och bostadsområden från varandra, rika stadsdelar från fattiga, så som man delar upp kroppen i tjocka och smala delar, i sjuka och friska. Talar man om staden betonar man skillnader mellan centrum/innerstaden och periferin/förorterna, där självklart centrum utgör måttstocken. Gränszoner framställs som onormala och ”annorlunda”, vilket leder till en obalans som resulterar i ojämlikhet.

Kropp och stad fungerar inte bara som de nämnda arenor men också som scener för självpresentation. De fylls med, och yttrar sig, i symboler som måste dechiffreras. Förtvivlat letar individen efter ett sätt att iscensätta sig. Till hjälp finns den fria marknaden, som driver på strävan efter individualitet och presenterar konsumtion som en lösning: Städerna måste skaffa sig sitt landmärke och du din femtonde rutiga skjorta... Allt blir stereotypt och kopierat i konsumtionshetsen (http://www.goteborg.com/goteborgshjulet) .

De streckade linjer på reklamkvinnans kropp blir till gatorna och tvärtom; kroppen och staden är kartor som vi tolkar. Man kan inte skilja synen på kroppen från synen på staden.  Allt hänger ihop och följaktligen blir både, kroppsliga och stadsplanerings åsikter, till sociala frågor – något, som man måste ta mer hänsyn till för att undvika en exkluderande stads- och människans bild.

// Berit

Bangatan 10-20

Bangatan 10 är en adress som kanske klingar bekant. Det 111 år gamla huset på denna adress har uppmärksammats från och till i media under senare år och senast i höstas med artiklar i GP och med facebookgruppen "Rädda Bangatan 10 från rivningshotet". Uppmärksamheten beror på att byggnaden är exceptionellt nedgången eftersom fastighetsägaren helt struntat i underhåll. Den har kallats "Göteborgs värsta hyresfastighet". 

I förra veckan besökte tre av oss Majorna för ett möte med en boende i denna omtalade fastighet. Via ett iskallt trapphus, där jag trodde att trappstegen under mig skulle rasa in för varje nytt steg jag tog och där ledstången (där den fortfarande existerade) var virad i tjocka lager av gaffatejp, kom vi upp till våningen vi sökte och knackade på. Dörren öppnades av den person vi stämt träff med, och samtidigt som vi klev in över tröskeln tog vi ett stort kliv 70 år tillbaka i tiden. Trots en väl tilltagen takhöjd kändes lägenheten liten, och vi slogs inte bara av hans varma välkomnande, utan också av en rå kyla i rummet. Vi kunde notera en mycket enkel vedspis, skrymmande egeninsatta värmeelement, stora sprickor i taket och väggarna och en toalett som var placerad i svalen. Vi blev bjudna på kaffe och satte oss ned bland stora tavlor och konstverk, i det rum som verkade fungera som både arbetsplats såväl som vardags- och sovrum för den boende. Under en dryg timme fick vi höra på berättelser om husets historia och livet i det, ända från tiden i mitten på 80-talet då han flyttade in på Bangatan, fram till idag. 

Han berättade om den ökända hyresvärden Persson som trots påtryckningar från räddningstjänst, sophämtning, sotare och hälsovårdsmyndigheter lyckas komma runt reglementet och ansvaret för husets underhåll. Genom att hänvisa till att huset ändå snart ska rivas lyckas han gång på gång krångla sig igenom luckor och förbi vitesförelägganden och kan fortsätta ta in hyror från de boende. Bland de som bor i huset går fastighetsägaren under smeknamnet "Gaffa-Persson", eftersom hans underhåll av fastigheten inte sträcker sig mycket längre än till att tejpa fast lösa detaljer.

Jag tror knappast att vår vän på Bangatan tycker det är vidare värst charmigt, gammalt och äkta, när termometern sjunker under noll och när vintervindarna utanför tränger sig in genom gliporna i väggen och förbi hans provisoriska brassande element, och som drar upp hans relativt låga kallhyra med flera tusen kronor till i månaden. Duscha gör han hos vänner, tvättar likaså. Flera gånger har sotare förlagt huset med eldningsförbud på grund av mycket låg standard, men just nu går det bra att elda och många i huset har kakelugnar som enda värmekälla. Den hyresgäst vi pratade med vågar inte elda i sin ugn om han inte är i samma rum eftersom han vet att det har varit så mycket problem med rören, och att huset är ökänt bland sotarna. 

Eftersom jag cyklar längs Bangatan på väg till museet varje dag kan jag inte låta bli att fundera över byggnaderna som följer längs Bangatan söderut. Här står två små gula trähus, byggda så tidigt som 1874 och 1876, bakom dessa ett gömt och glömt landshövdingehus i rött, ytterligare ett par stenhus från sekelskiftet 1900 och till sist, på Bangatan 20, ett till litet trähus, denna gång i rött, uppfört 1876. Trähusen är mer eller mindre helt övergivna eller används delvis som lager av Tibergs möbler på andra sidan gatan. Enligt vår konstnär i huset bredvid har det inte bott någon i trähusen på minst 20 år, vilket såklart förvånar med bostadsbristen och den bevarandevurm som ofta omgärdar gamla hus i Göteborg i allmänhet och landshövdingehus i synnerhet. Det är också en Tiberg som äger trähusen och landshövdingehuset, medan stenhusen verkar stå under Gaffa-Perssons (lika obefintliga) försyn.

Hela detta kvarter mellan 10 och 20 på Bangatan är ur högintressant ur ett gentrifieringsperspektiv och också ur en kulturhistorisk synvinkel. Vad händer om Bangatan 10 rivs? Kommer övriga hus på tomterna bredvid följa därefter? Vad byggs där i så fall? Hur ändras karaktären på gatan och Majorna? Om det inte rivs, vilken standard kommer de renoverade bostäderna ha? När kommer kommunen eller fastighetsägarföreningen sätta ned foten och stoppa fortsatt boende på Bangatan 10? Vad händer med då med de boende? Kommer de ha råd att bo kvar i nyrenoverade eller nybyggda lägenheter, eller blir det till slut de som får betala priset för Gaffa-Perssons sätt att förvalta en fastighet? Vår vän oroade sig för framtiden och trodde att han nog kommer behöva flytta ifall det sker en hyreshöjning. I fallet Bangatan 10 tycker jag att det handlar om vilka minimikrav man kan ha på bostäder idag. Vad borde ingå i grundhyran? Vad borde man ha tillgång till? Tvättstuga, dusch, varmvatten, värme?

Jag kommer fortsätta arbeta med Bangatan och husen där under praktikperioden på museet. Huset blir väldigt symboliskt och tydligt ur ett gentrifieringsperspektiv. Jag ska försöka lägga upp lite bilder och prata med fler som bor eller har bott i husen längs gatan.

/Johan 

Kreativitet och resurser

På gårdagens måndagsmöte var det ganska uppgiven stämning i gruppen. Vi närmar oss praktikens mitt och kände att många idéer tycks gå förlorade. Vi som har haft miljoners idéer på hur vi ska kunna gestalta vårt arbete om gentrifiering sitter nu i ett rum med kala vita väggar. Urbanum, det rum som vi disponerar över, står stilla. Vi är nya i huset och osäkra på hur vi ska utforma rummet – hur går det till när något hamnar på en vägg? Utställarpersonalen har dessutom ganska mycket att stå i. Det är brist på resurser av olika slag. Vi inte får sätta upp saker utan att först få det godkänt, och de som ska godkänna har fullt upp. Och kreativiteten stryps. Till och med Amanda som inte vill måla utan jobba med statistik kände hur det blev svårt att göra något överhuvudtaget.

Vad är kreativitet egentligen? Det ligger något drömskt i det – att skapa medel som får världen att lyfta en smula, lämna det för givet tagna och leta oss vidare i tillvaron. Egentligen betyder det väl att skapa möjligheter. Och egentligen är väldigt många, kanske de flesta, kreativa. Fast på olika sätt. Alla har ju inte samma möjligheter att trasha hotellrum med en död haj som Ozzy Osborne. Amanda säger ofta att hon inte är kreativ, att hon mer jobbar med statistik. Jag håller inte med. Det handlar bara om vad man anser vara kreativitet. Kreativitet handlar om resurser och tolkningsföreträde. Någon fattig som hela tiden måste hitta nya lösningar för att överleva dagen i en stram byråkrati anses inte "kreativ", men är ju faktiskt väldigt kreativ i ordets rätta bemärkelse.

När man talar om kreativa människor i staden så är det ofta resursstarka grupper med högt kulturellt kapital man syftar på. Men samtidigt finns det något i att leva i brist som främjar kreativitet. Hungern, suget, strävan. Det finns naturligtvis en romantisk bild av den fattiga konstnären, som med begränsade möjligheter drömmer om möjligheter och förändring, och som i konsten gestaltar denna dröm. Kanske är det där konstens sprängkraft ligger. Och samtidigt är det spänningen mellan fattigdom och förnyelse som ger konsten och estetiken en nyckelroll i gentrifiriering. Man uppmärksammar konstens sprängkraft och använder den när man förändrar staden, men den används inte för att förändra samhället i grunden och utjämna resurserna, utan istället låter man konsten förstärka den redan ojämna resursfördelningen. Och frågan skärps: vem är egentligen kreativ?

Efter lunch kom ett positivt besked uppifrån ledningen. Eftersom det inte finns tid och resurser för grafikerna att smycka ut vårt rum får vi fria händer. Vi gick till färgaffären och började måla en karta över Göteborg, köpte rosa och köpte pennor. Det var förlösande för gruppen. Tjoho! Idag jobbar några med väggarna, Amanda sitter med sin statistik, jag skriver ett inlägg om kreativitet, och det är nytt syre i det vita utställningsrummet. Nu kommer den rosa färgen upp!

Kreativitet hänger samman med resurser, men också om att få ta plats, om att få finnas i ett rum. Om kunskap och kanaler. Och då återstår frågan: vem och vilka får utöva sin kreativitet i staden? Och vad bedöms som kreativt? Vad händer när man inte har någon kanal till stadens motsvarighet till museets utställarpersonal?

Berit målar

Sofia klipper skyline och Anders och Amanda jobbar med statistik.

Johan målar en Göteborgskarta.

/Anders Teglund