Vems är staden?

Vems är staden?

Vi måste börja ställa oss själva och varandra frågan. Det är ibland lätt att glömma bort att den tillhör oss alla. Men vem och vad får synas? Vilka uttryck är tillåtna i stadsrummet? Går offentliga rum att köpa? Och vad händer med oss som medborgare om offentliga platser köps upp av företag med vinstintressen?

Inom gentrifieringsforskningen är David Harvey en ofta omnämnd forskare. I The right to the city tar han upp dessa tankar. 

En bil far runt i staden med högtalare på taket och gör reklam för kaffe, butiker har öppna dörrar och hög musik på, men en gatumusikant ses som ett arbetsproblem. Kan reklam, denna ständiga påminnelse om vad vi bör konsumera, utgöra ett livsproblem, ett kliande stressmoment som med bilder, ljud och dofter ockuperar våra utrymmen för tankar och känslor?

Vissa gäng taggar staden. Bland andra TSD. Sabotage, anser vissa, motstånd anser andra. Vi som är så vana vid att varje yta fylls av reklam, varför väcker en logga gjord i tusch så starka känslor?

-För att den förstör. För att den förstör det någon annan äger, spårvagnar, husfasader, Men vem äger staden? Varför är det mer upprörande med en ”logga”  i tusch på ett spårvagnssäte, eller en husfasad, än en bild uppsatt på en hållplats som talar om för oss hur idealmänniskan ser ut, eller vilka kläder man bör köpa för att inte vara ”ute” vintern 2011? Vem förstör för vem? Och hur fungerar ägande? Vem äger luften? Luften är fri. Nej. Luften och allting annat ägs av den som betalar mest.

Jag skulle vilja se en karta där alla offentliga platser är markerade. Platser där mänsklig aktivitet, hur den än må se ut, är tillåten, (så länge den inte bryter mot mänskliga rättigheter, för att ha någon slags reglering). För skojs skull skulle man även kunna rita ut vilka platser man får passera, under premissen att man inte efterlämnar sig något som helst avtryck förutom det som matchar. 

Om man leker med tanken att TSD har läst David Harvey och att de har en genomarbetad tanke baserad på detta, skulle deras tag kunna vara ett uttryck för att ta sig rätten till staden och utgöra en motpol till den där fräsige mannen med suktande blick och moderna byxor, skulle då den här gruppen i själva verket vilja påminna oss andra om att reklam inte är det enda sättet att bygga staden på och att det går att ta sig rätten till den?

Man behöver inte signera staden för att göra det. Det räcker egentligen att bara synas. Finnas och bete sig. Men kanske måste man köpa sig en reklamplats för att få synas och tycka till om staden. Såhär skulle min reklamskylt se ut:

Vems är staden? Och hur skulle din reklamskylt se ut? Kom in och diskutera med oss i Urbanum, på stadsmuseet.

/Ida