Stadsvandring i Gamlestaden

Nu har vi sammanställt delar av våra projekt och Urbanum har blivit mycket finare. Kom gärna och hälsa på oss! En del av min sammanställning är denna digitala version av stadsvandringen som vi gjorde när vi jobbade i modulen. Kommentera gärna. /Anders


View Stadsvandring Gamlestaden in a larger map

Common People

Lagom till helgen tänkte jag tipsa om den gamla popdängan Common people med Pulp. En viktig aspekt av gentrifiering är trots allt att gentrifierarna vill leva bland common people.

Visionen om Forumhuset i Gamlestaden

Jag sprang på en gammal artikel om vad Fastighetsägarna i Gamlestaden tänkte när de gjorde om Forumhuset till studentbostäder. En gubbe som hade varit högt uppsatt i Studentbostäder var här i går och hävdade att de redan för 20 år sedan ville göra om till studentbostäder men att det då var för ruffigt "för att en artonårig student ifrån Trosa skulle trivas". Är det någon som känner igen sig?


"Det är en varm och ljus majkväll. På de nyöppnade utekaféerna sitter studenter och andra gamlestadsbor och dricker en cappuccino eller en vanlig kopp kaffe. Någon student kanske strosar förbi skyltfönstret i den nya skoaffären på väg hem till lägenheten på tionde våningen. På hörnet av Forumhuset ser han en kompis i den nya ljusa restaurangen och slinker in där för att ta en öl."


http://www.tryggagamlestaden.se/stadsdelen/ett-hus-fyllt-med-studenter/

Vems är staden?

Vems är staden?

Vi måste börja ställa oss själva och varandra frågan. Det är ibland lätt att glömma bort att den tillhör oss alla. Men vem och vad får synas? Vilka uttryck är tillåtna i stadsrummet? Går offentliga rum att köpa? Och vad händer med oss som medborgare om offentliga platser köps upp av företag med vinstintressen?

Inom gentrifieringsforskningen är David Harvey en ofta omnämnd forskare. I The right to the city tar han upp dessa tankar. 

En bil far runt i staden med högtalare på taket och gör reklam för kaffe, butiker har öppna dörrar och hög musik på, men en gatumusikant ses som ett arbetsproblem. Kan reklam, denna ständiga påminnelse om vad vi bör konsumera, utgöra ett livsproblem, ett kliande stressmoment som med bilder, ljud och dofter ockuperar våra utrymmen för tankar och känslor?

Vissa gäng taggar staden. Bland andra TSD. Sabotage, anser vissa, motstånd anser andra. Vi som är så vana vid att varje yta fylls av reklam, varför väcker en logga gjord i tusch så starka känslor?

-För att den förstör. För att den förstör det någon annan äger, spårvagnar, husfasader, Men vem äger staden? Varför är det mer upprörande med en ”logga”  i tusch på ett spårvagnssäte, eller en husfasad, än en bild uppsatt på en hållplats som talar om för oss hur idealmänniskan ser ut, eller vilka kläder man bör köpa för att inte vara ”ute” vintern 2011? Vem förstör för vem? Och hur fungerar ägande? Vem äger luften? Luften är fri. Nej. Luften och allting annat ägs av den som betalar mest.

Jag skulle vilja se en karta där alla offentliga platser är markerade. Platser där mänsklig aktivitet, hur den än må se ut, är tillåten, (så länge den inte bryter mot mänskliga rättigheter, för att ha någon slags reglering). För skojs skull skulle man även kunna rita ut vilka platser man får passera, under premissen att man inte efterlämnar sig något som helst avtryck förutom det som matchar. 

Om man leker med tanken att TSD har läst David Harvey och att de har en genomarbetad tanke baserad på detta, skulle deras tag kunna vara ett uttryck för att ta sig rätten till staden och utgöra en motpol till den där fräsige mannen med suktande blick och moderna byxor, skulle då den här gruppen i själva verket vilja påminna oss andra om att reklam inte är det enda sättet att bygga staden på och att det går att ta sig rätten till den?

Man behöver inte signera staden för att göra det. Det räcker egentligen att bara synas. Finnas och bete sig. Men kanske måste man köpa sig en reklamplats för att få synas och tycka till om staden. Såhär skulle min reklamskylt se ut:

Vems är staden? Och hur skulle din reklamskylt se ut? Kom in och diskutera med oss i Urbanum, på stadsmuseet.

/Ida

Kartan i Urbanum växer långsamt fram! 

Vi har skapat en enorm karta på en hel vägg i Urbanum där vi låter besökare fylla i var de bor, var de vill bo och var de inte vill bo med olika färger och symboler. Det är väldigt spännande att följa hur mönster uppstår, förstärks och försvinner ju fler besökare som fyller i just sina färger.

Kom hit och hjälp till att göra kartan ännu färggladare!

/Johan

Sista dagen för modulen får mig att tänka på...

Sittande i fönstret i Urbanum-rummet tänker jag på att hälften av praktiken redan har gått. Lyfter jag blicken, ser jag det ständiga flödet av cyklister, bilar, fotgängare, spårvagnar och bussar över kanalbron och inser att det finns en tanke i mitt huvud som började växa fram under dagarna i modulen i Gamlestaden - att det handlar om tid.
Huvudsakligen de äldre besökarna i ”containern” i Gamlestaden betonade medvetet och ibland omedvetet att de saknar det förflutna och att många helt enkelt inte har någon tid längre. Min syn på modulen förändrades ganska mycket genom dem.
I början var jag milt sagt skeptisk. Hur skulle det funka att motivera okända att öppna sig och lämna sina personliga berättelser? Därför kände jag i mitt sätt att möta de första besökare en slags hämmande tveksamhet, som om jag var rädd för kontakt. Ju mer tid som gick desto säkrare och mer avslappnade blev inte bara mina samtalspartners, utan även jag.
Dessutom kände jag att även om jag var utmattad och trött efter de timmarna och samtalen, var jag nöjd. Det var en känsla som jag inbillade mig att jag delade med dem som lämnade modulen med ett varmt leende, de flesta i alla fall... Vi studenter gick till Gamlestaden med ett enkelt uppdrag att insamla information om hur folk trivs i området, men det blev så mycket mer! De och vi tog oss tid, tid för varandra som oftast saknas i vardagslivet. Sociala kontakter uppstod - ingenting permanent, men ett ögonblick där två liv korsas och man känner en annans interesse. Nu, när jag tänker mer kring detta var det inte bara känslan att uppleva någon som en individ och ge rum till dennes berättelse genom att bara lyssna, men också att själv bli bekräftad i min existens. ”Jag blir sedd, alltså är jag” kunde man säga. Som social varelse har man behov av olika speglingar och sådana generationsöverskridande möten inträffar inte så ofta i (min) vardag. Om och om igen dök gnistor och antydningar upp av min egen berättelse, oftast invävd med mina far- och morföräldrars. Man relaterar den andras historia till sin egen och se hur mönster upprepar sig – genom alla tider och liv. För mig är vår modul (ja, under tiden blev containern till ”vår modul”) en fri zon, en paus i rummet, ett slags tankestreck som tillåter en att kommunicera och reflektera.
Modulen, och på längre sikt veckorna i museet, konfronterar oss oavbrutet med tid, inte bara genom den konkreta närvaron av historien i form av de föremål eller det traditions- och konfliktrika huset, vilket vi befinner oss i. Vi får mycket tid och frihet att prova olika grejer, vi lär oss en egen rytm och att anpassa den efter andra. Samtidigt som vi skriver in oss i museets berättelse och historia, genom att vi utformar Urbanum-rummet, så blir vi en del av historien hos de personer vi träffar.
Det kan låta obetydligt men i själva verket har praktiken gett mig en ny syn på tid, något som kanske inte alla förstår vikten av.
// Berit

Same Same...

// Berit

Filmtips

Efterföljande till husockupationsvågen under 2008/2009 kom det de två dokumentär, som tar upp berättelser från början av de aktioner under -70talet till nutiden. Vad förenar de är en drömm - drömmen om en alternativ. Att tror att man kan påverka och förändra något är inspirerande. Framför allt för oss i gruppen, som jobbar på att skapa något ihop och kämpar med olika slags motstånd kan det vara motiverande att se andra med ett kollektivt tanke och vision!

och den nyare dokumentär om ockupationer i Stockholm:

http://vimeo.com/27617607

// Berit

Heja Kreativa Klassen!

Det blev lite "shabby chic" - men det gillar man ju...

// Berit

Om Stad och Kropp

För ett tag sedan upptäckte jag en reklamaffisch i ett skyltfönster nära Domkyrkan. Den gav mig mycket att tänka på. Affischen gestaltade en ung kvinna i en vit bikini. Över hennes kropp var flera streckade linjer dragna, vilka framhävde olika kroppsdelar. Till varje indelning var en textrad kopplad, som berättade om cellulitfria lår, platt mage och ren hy. Framför mina ögon bredde en karta ut sig, likt en stadskarta och parallellerna mellan kropp och stad verkade plötsligt så uppenbara: I båda finns hjärnan och hjärtat, de centrum som styr processer och parker som gröna lungor. Gator slingrar sig som ådror i ett svårt, översiktligt nät genom staden, några tomma, andra pulserande eller i ett väntande mellantillstånd när trafikljuset får en att stanna. Staden liknar en levande organism och utifrån tanken om cirkulationen i kroppen kan man se båda som öppna system, flexibla, i förändring men samtidigt alltid hotade att falla ur balans.

Med våra kroppar upplever vi vårt område. Det verkar nästan motsägelsefullt att vi genom våra rörelser insuper rummet och skapar det i samma ögonblick, likväl fysiskt som i tanken. Den unga kvinnan i reklamen är antagligen ett dröm-ideal för många människor; hennes halvnakna kropp objektifieras inte bara utan är också projektionsyta för längtan och tvivel. Motsvarande är staden en yta som man försöker skriva sitt liv på. Det tvådimensionella lagret öppnas dessutom till stadsrum, som fylls med förväntningar och egna bilder. Kroppen och staden förtydligar det ambivalenta förhållandet mellan individens anspråk och kollektiva åsikter som projiceras på dem och speglas av dem. Synen på staden och kroppen berättar alltid om tidsandan. Man kan betrakta dem som arenor i vilka maktkamper utförs och på samma gång producerar de diskursen permanent. De är konstaterande och ifrågasättandet på samma gång; de utgör subjekt och objekt för klass-, ras- och genusfrågor.

I detta sammanhang är intressant att stadens fysiska gestalt mest skapas av manliga arkitekter och stadsplanerare men beskrivs i kvinnliga allegorier. Paris beskrivs till exempel mest som ”kärlekens stad”, men samtidigt finns tanken om staden som en ”hora”, som är omfamnande, dekadent och syndig. Oundvikligen väcker staden och kroppen frågor kring tillskrivelse och makt: Vem bestämmer vad som är fint? Vad är tillåtet? Hur orienterar sig individen vid åsynen av den kollektiva konstruktionen – hur gör hon platsen till sin?

Man kan inte bortse från likheterna mellan kroppskult och stadskult; den ständiga kampen mot rynkor och orenheter, både i ansiktet och i innerstaden som resulterar i saneringsprojekt där man försöker tvätta bort husens ”fel”. Man glättar, polerar, fyller och modellerar, tar bort, lägger på och målar över – försöker man genom att radera tidens tecken att också radera sin historia? I alla fall gör man allt för att omskriva den. Det gäller att hålla fasaden uppe och allt under kontroll. Det verkar härska ett tydligt tvång att kontrollera och att ordna. Man separerar finans-, industri- och bostadsområden från varandra, rika stadsdelar från fattiga, så som man delar upp kroppen i tjocka och smala delar, i sjuka och friska. Talar man om staden betonar man skillnader mellan centrum/innerstaden och periferin/förorterna, där självklart centrum utgör måttstocken. Gränszoner framställs som onormala och ”annorlunda”, vilket leder till en obalans som resulterar i ojämlikhet.

Kropp och stad fungerar inte bara som de nämnda arenor men också som scener för självpresentation. De fylls med, och yttrar sig, i symboler som måste dechiffreras. Förtvivlat letar individen efter ett sätt att iscensätta sig. Till hjälp finns den fria marknaden, som driver på strävan efter individualitet och presenterar konsumtion som en lösning: Städerna måste skaffa sig sitt landmärke och du din femtonde rutiga skjorta... Allt blir stereotypt och kopierat i konsumtionshetsen (http://www.goteborg.com/goteborgshjulet) .

De streckade linjer på reklamkvinnans kropp blir till gatorna och tvärtom; kroppen och staden är kartor som vi tolkar. Man kan inte skilja synen på kroppen från synen på staden.  Allt hänger ihop och följaktligen blir både, kroppsliga och stadsplanerings åsikter, till sociala frågor – något, som man måste ta mer hänsyn till för att undvika en exkluderande stads- och människans bild.

// Berit

Bangatan 10-20

Bangatan 10 är en adress som kanske klingar bekant. Det 111 år gamla huset på denna adress har uppmärksammats från och till i media under senare år och senast i höstas med artiklar i GP och med facebookgruppen "Rädda Bangatan 10 från rivningshotet". Uppmärksamheten beror på att byggnaden är exceptionellt nedgången eftersom fastighetsägaren helt struntat i underhåll. Den har kallats "Göteborgs värsta hyresfastighet". 

I förra veckan besökte tre av oss Majorna för ett möte med en boende i denna omtalade fastighet. Via ett iskallt trapphus, där jag trodde att trappstegen under mig skulle rasa in för varje nytt steg jag tog och där ledstången (där den fortfarande existerade) var virad i tjocka lager av gaffatejp, kom vi upp till våningen vi sökte och knackade på. Dörren öppnades av den person vi stämt träff med, och samtidigt som vi klev in över tröskeln tog vi ett stort kliv 70 år tillbaka i tiden. Trots en väl tilltagen takhöjd kändes lägenheten liten, och vi slogs inte bara av hans varma välkomnande, utan också av en rå kyla i rummet. Vi kunde notera en mycket enkel vedspis, skrymmande egeninsatta värmeelement, stora sprickor i taket och väggarna och en toalett som var placerad i svalen. Vi blev bjudna på kaffe och satte oss ned bland stora tavlor och konstverk, i det rum som verkade fungera som både arbetsplats såväl som vardags- och sovrum för den boende. Under en dryg timme fick vi höra på berättelser om husets historia och livet i det, ända från tiden i mitten på 80-talet då han flyttade in på Bangatan, fram till idag. 

Han berättade om den ökända hyresvärden Persson som trots påtryckningar från räddningstjänst, sophämtning, sotare och hälsovårdsmyndigheter lyckas komma runt reglementet och ansvaret för husets underhåll. Genom att hänvisa till att huset ändå snart ska rivas lyckas han gång på gång krångla sig igenom luckor och förbi vitesförelägganden och kan fortsätta ta in hyror från de boende. Bland de som bor i huset går fastighetsägaren under smeknamnet "Gaffa-Persson", eftersom hans underhåll av fastigheten inte sträcker sig mycket längre än till att tejpa fast lösa detaljer.

Jag tror knappast att vår vän på Bangatan tycker det är vidare värst charmigt, gammalt och äkta, när termometern sjunker under noll och när vintervindarna utanför tränger sig in genom gliporna i väggen och förbi hans provisoriska brassande element, och som drar upp hans relativt låga kallhyra med flera tusen kronor till i månaden. Duscha gör han hos vänner, tvättar likaså. Flera gånger har sotare förlagt huset med eldningsförbud på grund av mycket låg standard, men just nu går det bra att elda och många i huset har kakelugnar som enda värmekälla. Den hyresgäst vi pratade med vågar inte elda i sin ugn om han inte är i samma rum eftersom han vet att det har varit så mycket problem med rören, och att huset är ökänt bland sotarna. 

Eftersom jag cyklar längs Bangatan på väg till museet varje dag kan jag inte låta bli att fundera över byggnaderna som följer längs Bangatan söderut. Här står två små gula trähus, byggda så tidigt som 1874 och 1876, bakom dessa ett gömt och glömt landshövdingehus i rött, ytterligare ett par stenhus från sekelskiftet 1900 och till sist, på Bangatan 20, ett till litet trähus, denna gång i rött, uppfört 1876. Trähusen är mer eller mindre helt övergivna eller används delvis som lager av Tibergs möbler på andra sidan gatan. Enligt vår konstnär i huset bredvid har det inte bott någon i trähusen på minst 20 år, vilket såklart förvånar med bostadsbristen och den bevarandevurm som ofta omgärdar gamla hus i Göteborg i allmänhet och landshövdingehus i synnerhet. Det är också en Tiberg som äger trähusen och landshövdingehuset, medan stenhusen verkar stå under Gaffa-Perssons (lika obefintliga) försyn.

Hela detta kvarter mellan 10 och 20 på Bangatan är ur högintressant ur ett gentrifieringsperspektiv och också ur en kulturhistorisk synvinkel. Vad händer om Bangatan 10 rivs? Kommer övriga hus på tomterna bredvid följa därefter? Vad byggs där i så fall? Hur ändras karaktären på gatan och Majorna? Om det inte rivs, vilken standard kommer de renoverade bostäderna ha? När kommer kommunen eller fastighetsägarföreningen sätta ned foten och stoppa fortsatt boende på Bangatan 10? Vad händer med då med de boende? Kommer de ha råd att bo kvar i nyrenoverade eller nybyggda lägenheter, eller blir det till slut de som får betala priset för Gaffa-Perssons sätt att förvalta en fastighet? Vår vän oroade sig för framtiden och trodde att han nog kommer behöva flytta ifall det sker en hyreshöjning. I fallet Bangatan 10 tycker jag att det handlar om vilka minimikrav man kan ha på bostäder idag. Vad borde ingå i grundhyran? Vad borde man ha tillgång till? Tvättstuga, dusch, varmvatten, värme?

Jag kommer fortsätta arbeta med Bangatan och husen där under praktikperioden på museet. Huset blir väldigt symboliskt och tydligt ur ett gentrifieringsperspektiv. Jag ska försöka lägga upp lite bilder och prata med fler som bor eller har bott i husen längs gatan.

/Johan 

Kreativitet och resurser

På gårdagens måndagsmöte var det ganska uppgiven stämning i gruppen. Vi närmar oss praktikens mitt och kände att många idéer tycks gå förlorade. Vi som har haft miljoners idéer på hur vi ska kunna gestalta vårt arbete om gentrifiering sitter nu i ett rum med kala vita väggar. Urbanum, det rum som vi disponerar över, står stilla. Vi är nya i huset och osäkra på hur vi ska utforma rummet – hur går det till när något hamnar på en vägg? Utställarpersonalen har dessutom ganska mycket att stå i. Det är brist på resurser av olika slag. Vi inte får sätta upp saker utan att först få det godkänt, och de som ska godkänna har fullt upp. Och kreativiteten stryps. Till och med Amanda som inte vill måla utan jobba med statistik kände hur det blev svårt att göra något överhuvudtaget.

Vad är kreativitet egentligen? Det ligger något drömskt i det – att skapa medel som får världen att lyfta en smula, lämna det för givet tagna och leta oss vidare i tillvaron. Egentligen betyder det väl att skapa möjligheter. Och egentligen är väldigt många, kanske de flesta, kreativa. Fast på olika sätt. Alla har ju inte samma möjligheter att trasha hotellrum med en död haj som Ozzy Osborne. Amanda säger ofta att hon inte är kreativ, att hon mer jobbar med statistik. Jag håller inte med. Det handlar bara om vad man anser vara kreativitet. Kreativitet handlar om resurser och tolkningsföreträde. Någon fattig som hela tiden måste hitta nya lösningar för att överleva dagen i en stram byråkrati anses inte "kreativ", men är ju faktiskt väldigt kreativ i ordets rätta bemärkelse.

När man talar om kreativa människor i staden så är det ofta resursstarka grupper med högt kulturellt kapital man syftar på. Men samtidigt finns det något i att leva i brist som främjar kreativitet. Hungern, suget, strävan. Det finns naturligtvis en romantisk bild av den fattiga konstnären, som med begränsade möjligheter drömmer om möjligheter och förändring, och som i konsten gestaltar denna dröm. Kanske är det där konstens sprängkraft ligger. Och samtidigt är det spänningen mellan fattigdom och förnyelse som ger konsten och estetiken en nyckelroll i gentrifiriering. Man uppmärksammar konstens sprängkraft och använder den när man förändrar staden, men den används inte för att förändra samhället i grunden och utjämna resurserna, utan istället låter man konsten förstärka den redan ojämna resursfördelningen. Och frågan skärps: vem är egentligen kreativ?

Efter lunch kom ett positivt besked uppifrån ledningen. Eftersom det inte finns tid och resurser för grafikerna att smycka ut vårt rum får vi fria händer. Vi gick till färgaffären och började måla en karta över Göteborg, köpte rosa och köpte pennor. Det var förlösande för gruppen. Tjoho! Idag jobbar några med väggarna, Amanda sitter med sin statistik, jag skriver ett inlägg om kreativitet, och det är nytt syre i det vita utställningsrummet. Nu kommer den rosa färgen upp!

Kreativitet hänger samman med resurser, men också om att få ta plats, om att få finnas i ett rum. Om kunskap och kanaler. Och då återstår frågan: vem och vilka får utöva sin kreativitet i staden? Och vad bedöms som kreativt? Vad händer när man inte har någon kanal till stadens motsvarighet till museets utställarpersonal?

Berit målar

Sofia klipper skyline och Anders och Amanda jobbar med statistik.

Johan målar en Göteborgskarta.

/Anders Teglund

Invigning av modulen i Gamlestaden

Invigning av modulen i Gamlestaden

Nu är projektet äntligen igång! Under lördagseftermiddagen invigdes stadsmuseets modulprojekt till tonerna av Kiriaka, slynkören och nordosts stolthet Bosnia express. Min uppgift som praktiserande student var att dela ut flyers runtomkring i Gamlestaden. Under utdelningen hamnade jag i många intressanta diskussioner med boende i Gamlestaden om den pågående gentrifieringsprocessen i stadsdelen. Jag tog även en lov runt Bellevue industriområde där det vanligtvis rör sig mycket människor för att besöka Bellevue loppis på lördagarna.

Området Bellevue är ju tänkt att genomgå en långsam blandstads-utveckling (läs långsam gentrifiering). Utanför Bellevue frukt och grönt sitter en gammal Jugoslav som tyvärr inte kan komma på invigningen eftersom han inte längre går så bra efter ett yrkesverksamt liv på SKF industrierna. Däremot är han väl medveten om gentrifieringsbegreppet och berättar om sin hemstad Sarajevo där människor trängs bort ifrån den centrala staden för att ge plats åt banker och hotell.

Jag inhandlar en kitshig glittrig plastgrej på Bellevue loppis som jag har tänkt ställa ut här i Urbanum och rör mig längst med stallmästargatan och tänker att majoriteten av alla verksamheter i området kommer att trängas bort för att ge plats åt områdets värdeutveckling.

I modulen på Sten Johanssons plats har ett gäng ifrån Gamla gamlestadspojkar och flickor dykt upp. De berättar om hur Gamlestaden var förr: om den sociala kontrollen på gården om hur man såg efter varandra men också att man inte gick till vissa gårdar t.ex. negerbyn som revs på 30talet på väg mot den gamla hospitalkyrkogården. De var inte så pigga på att spela in sig på museets Ipads, i synnerhet inte eftersom inspelningstiden bara är ca 30 sekunder. Kurt ifrån Gamla gamlestadspojkar kommenterade att ”30 sekunder då hinner man ju knappt säga att man bor i Gamlestaden”.

Vi lyckades ändå övertala honom att spela in när han som ung SSUare slagits mot nazister som försökte etablera sig här på 30talet. En annan äldre kvinna som bott i stadsdelen i 18 år berättade att hon upplevde att stadsdelen bara var till för ungdomar och att det inte längre fanns någon gemenskap här. En del äldre tyckte också att det var märkligt att man inte längre kunde gå mellan gårdarna på grund av säkerhetsgrindarna som fastighetsägarna har satt upp.

De sista personerna som jag talade med i modulen var en ganska stark kontrast till de övrigt inblandade. De blev mycket upprörda när jag refererade till statistik om att invandrarantalet minskade i Gamlestaden. För dem var staden naturligt segregerad, de välkomnade trygghetsarbetet och verkade tycka att Gamlestaden togs över av invandrarcaféer där svenskar inte var välkomna. Sammantaget var invigningen av modulen mycket intressant och jag ser fram emot att arbeta i modulen under de här fyra veckorna. Kom gärna förbi och hälsa på vi har öppet ons-fre 12-17 lör 11-14

Nu ska jag läsa några texter av Ingrid Sahlin om trygghetsarbetet i Gamlestaden.

/Anders