Jag vill rekommendera en dokumentär, "Händelser vid Slussen", som finns att se på Svt play till och med den 8:e mars. Dokumentären handlar om de stora förändringar som som planeras vid Slussen i Stockholm och behandlar rätten till staden, displacement, filtrering och gentrifiering, utan att använda begreppen.
Johan Palmgren, som ansvarat för foto, ljud, regi och produktion, visar de olika världar som ryms på en och samma plats; de två arkitektfirmorna som ritar det nya Slussen, ”slussenkramarna” som ihärdigt demonstrerar och överklagar, bartendern som blickar ut från restaurang Gondolen och kritiskt konstaterar att härbärget fått stänga medan man nu har planer på ett operahus.
Under viadukten bor sedan tjugo år en man som ser Slussen som sitt hem, han sover där, har ett litet bibliotek, badar i kanalen och är fast besluten att bo kvar även efter nybyggnationen. Den frisör som arbetar vid Slussen konstaterar att det håller på att vittra sönder och att något behöver göras, samtidigt som han misstänker att förfallet satts i system inför rivningen.
Den här dokumentären visar hur levande och rikt Slussen är, jag upplevde det inte så när bodde i Stockholm och ofta passerade där. Då såg jag det mer som en nedgången plats där de gulkaklade gångarna lämpade sig perfekt för överfall. Det slitna var samtidigt det som var intressant och hade karaktär när vi skulle ta bilder med bandet jag var med i. Det finns mycket att säga om den här platsen och processen, många har tyckt och känt starkt och mycket. Här är en länk till dokumentären;
http://svtplay.se/v/2703112/dokumentarfilm/handelser_vid_slussen?sb,p115254,4,f,-1
/Maria Ottoson
söndag 26 februari 2012
fredag 17 februari 2012
Homes are where the heart is
Ibland slår det mig, när jag hetsar till skolan, när jag handlar eller kanske när jag går hem från biblioteket – Göteborg är mitt hem nu. För två sekunder känns det plötsligt som en stor grej att kunna säga detta, jag tar det inte för given.
Sedan jag flyttade hit för två år sedan reflekterade jag egentligen jämnt över min relation till staden, vilket verkar självklart eftersom varje rörelse betyder en ny kontext till vilken man måste förhålla sig. Men det är något mer som jag tänkte på: min hemstad, där jag kommer från, är min ”Zuhause” som man säger det på tyska. Nu är Göteborg också min Zuhause, man kan ha flera samtidigt utan att de konkurrerar med varandra på något sätt. Men det finns något till, som verkar vara något typiskt tysk (-språkigt?) – ”die Heimat”. På svenskan ”hembygd” och i engelskan översatts med ”home /-land”, men de ord har inte förmågan att fånga den speciella konnotationen som finns på tyskan.
Under mina studier konfronterades jag oftast med begreppet, dels i litteraturvetenskap och nu indirekt igen i kulturstudier där urbana processer fokuseras. Det enda tydliga man kan säga om Heimat är att det betecknar ett rum, mest brukar man prata om ett landskap, oftast där man kommer från. Annars är det ett abstraktum, känslomässigt laddat och mest i samband med idyll, nostalgi eller trygghet.
Men Heimat är inte alls ett oproblematiskt begrepp, framför allt från ett tysk perspektiv. Historiskt sett hellre obehagligt, när man tänker på att nazisterna använde det som politiskt slagord för att kräva land och framhäva traditionella, ursprungliga – således” sanna” - rollfördelningar, där kvinnan är den omsorgsefulla moder och husfrun. Tydligt blir en liknande ideologi i Heimatfilmer från 50-talet, som påminner oftast till sagorstrukturer, där den mest mannligt hjälte lämnar sin by och går på äventyrsjakt. Kvinnan är dömt till att vänta tills mannen kommer in i hennes värld, som han tar över och räddar henne. Bilden av det enkla livet av man och oskyldiga kvinnan i bergidyllen lever kvar i de Heimat-filmer till 60-/ 70-talet, ett nationalsocialistiskt ideal alltså.
Och då kom det DDR:n eller hellre den försvann och därmed förlorde alla de som bodde i Östtyskland sin Heimat - fast de hade kvar den. De måste inte rymma, till och med fick några tillbaka tomter eller hus som togs bort under expropriationen, ändå fanns det en sörjan över Heimat-förlusten. En konstigt tillstånd som inte har fått så mycket uppmärksamhet hittills, varför kan man undra.
Funderingar över Heimat sker nuförtiden oftast i regionala krimiserier, som blev ganska framgångsrika under de sista år - kanske som en del av reaktionen till världens globalisering. Positiv är att filmer visar Heimat inte bara som en romantiserad paradis, men förhåller sig också kritiska. Trots dess kan man se många generaliseringar i samband med begreppet.
Med allt detta i bakhuvudet vill jag inte gilla Heimat! Jag tycker det är vidrigt hur nationalistiska förbund använder ordet fortfarande för att skapa tydliga gränser till ”de andra”. Heimats koncept är exkluderande, trygghet finns bara för de som är innanför och det kan vara farligt att inte är en del. Heimat är tradition, normativ och diskriminerande, vilket får mig känna illa till mods.
Men så finns det en vidare koncept, som har i grunden samma idealistisk, nästan orealistisk bismak men som för mig i alla fall står för något man kan välja. Heimat i ord, att hitta Heimat i språket. Tanken är inte ny (det har alltid funnits författare som valde att inte skriva på deras modersmål, Heinrich Heine eller Herta Müller, för att nämna ett modernt exempel) men får kanske mer aktualitet genom en värld, som är alltmer föränderlig och osäker. I vad mån det koncept är tillgängligare för alla människor förmår jag inte säga, dock peckar det på förändringen som Heimat undangår. Begreppet börjar lösa sig från ursprungligheten och rötter-tänkande, man kan söka sig en Heimat där man behöver den.
Mina egna erfarenheter med att lära mig svenska språket är prägande för mig. Jag förringar mina kunskaper ibland när jag får komplimanger för min svenskan. Men även om tyskan och svenskan är lika är det inte lätt, jag kämpade och experimenterade tills jag kom till den punkten där jag står nu. Nu kan jag faktiskt inte bara prata utan jag kan uttrycka mig, vilket är en jätte skillnad, och leka med språket – det är möjligt för mig att känna det.
I en sådan Heimat vill jag vistas: En Heimat vilken jag ständigt måste sätta i relation till mig. En Heimat som förmodligen är utopisk, men framför allt en som aldrig är statisk. Även om jag skriver fast mina tanker i just den moment där jag sitter här så lever mitt språk – med alla sina fel – och så fyller jag konceptet igen och igen med alla lag som förenas i mig, hur ambivalent de än må vara.
Sedan jag flyttade hit för två år sedan reflekterade jag egentligen jämnt över min relation till staden, vilket verkar självklart eftersom varje rörelse betyder en ny kontext till vilken man måste förhålla sig. Men det är något mer som jag tänkte på: min hemstad, där jag kommer från, är min ”Zuhause” som man säger det på tyska. Nu är Göteborg också min Zuhause, man kan ha flera samtidigt utan att de konkurrerar med varandra på något sätt. Men det finns något till, som verkar vara något typiskt tysk (-språkigt?) – ”die Heimat”. På svenskan ”hembygd” och i engelskan översatts med ”home /-land”, men de ord har inte förmågan att fånga den speciella konnotationen som finns på tyskan.
Under mina studier konfronterades jag oftast med begreppet, dels i litteraturvetenskap och nu indirekt igen i kulturstudier där urbana processer fokuseras. Det enda tydliga man kan säga om Heimat är att det betecknar ett rum, mest brukar man prata om ett landskap, oftast där man kommer från. Annars är det ett abstraktum, känslomässigt laddat och mest i samband med idyll, nostalgi eller trygghet.
Men Heimat är inte alls ett oproblematiskt begrepp, framför allt från ett tysk perspektiv. Historiskt sett hellre obehagligt, när man tänker på att nazisterna använde det som politiskt slagord för att kräva land och framhäva traditionella, ursprungliga – således” sanna” - rollfördelningar, där kvinnan är den omsorgsefulla moder och husfrun. Tydligt blir en liknande ideologi i Heimatfilmer från 50-talet, som påminner oftast till sagorstrukturer, där den mest mannligt hjälte lämnar sin by och går på äventyrsjakt. Kvinnan är dömt till att vänta tills mannen kommer in i hennes värld, som han tar över och räddar henne. Bilden av det enkla livet av man och oskyldiga kvinnan i bergidyllen lever kvar i de Heimat-filmer till 60-/ 70-talet, ett nationalsocialistiskt ideal alltså.
Och då kom det DDR:n eller hellre den försvann och därmed förlorde alla de som bodde i Östtyskland sin Heimat - fast de hade kvar den. De måste inte rymma, till och med fick några tillbaka tomter eller hus som togs bort under expropriationen, ändå fanns det en sörjan över Heimat-förlusten. En konstigt tillstånd som inte har fått så mycket uppmärksamhet hittills, varför kan man undra.
Funderingar över Heimat sker nuförtiden oftast i regionala krimiserier, som blev ganska framgångsrika under de sista år - kanske som en del av reaktionen till världens globalisering. Positiv är att filmer visar Heimat inte bara som en romantiserad paradis, men förhåller sig också kritiska. Trots dess kan man se många generaliseringar i samband med begreppet.
Med allt detta i bakhuvudet vill jag inte gilla Heimat! Jag tycker det är vidrigt hur nationalistiska förbund använder ordet fortfarande för att skapa tydliga gränser till ”de andra”. Heimats koncept är exkluderande, trygghet finns bara för de som är innanför och det kan vara farligt att inte är en del. Heimat är tradition, normativ och diskriminerande, vilket får mig känna illa till mods.
Men så finns det en vidare koncept, som har i grunden samma idealistisk, nästan orealistisk bismak men som för mig i alla fall står för något man kan välja. Heimat i ord, att hitta Heimat i språket. Tanken är inte ny (det har alltid funnits författare som valde att inte skriva på deras modersmål, Heinrich Heine eller Herta Müller, för att nämna ett modernt exempel) men får kanske mer aktualitet genom en värld, som är alltmer föränderlig och osäker. I vad mån det koncept är tillgängligare för alla människor förmår jag inte säga, dock peckar det på förändringen som Heimat undangår. Begreppet börjar lösa sig från ursprungligheten och rötter-tänkande, man kan söka sig en Heimat där man behöver den.
Mina egna erfarenheter med att lära mig svenska språket är prägande för mig. Jag förringar mina kunskaper ibland när jag får komplimanger för min svenskan. Men även om tyskan och svenskan är lika är det inte lätt, jag kämpade och experimenterade tills jag kom till den punkten där jag står nu. Nu kan jag faktiskt inte bara prata utan jag kan uttrycka mig, vilket är en jätte skillnad, och leka med språket – det är möjligt för mig att känna det.
I en sådan Heimat vill jag vistas: En Heimat vilken jag ständigt måste sätta i relation till mig. En Heimat som förmodligen är utopisk, men framför allt en som aldrig är statisk. Även om jag skriver fast mina tanker i just den moment där jag sitter här så lever mitt språk – med alla sina fel – och så fyller jag konceptet igen och igen med alla lag som förenas i mig, hur ambivalent de än må vara.
söndag 12 februari 2012
Gratis filmfestival
Så här års brukar jag alltid gå på filmfestivalen för fullt. Jag åsidosätter studier, träning och vänner för att hänge mig åt filmens värld. Jag har sett otroligt mycket bra och mindre bra film under festivalerna, men också känt hur festivalen har förändrats med åren. Från att ha varit en liten, mer independent orienterad festival, till att bli en del av den stora evenemangstaden Göteborg. Med stjärnglans, svindyra galafester och utrullade röda mattor som resultat.
Samtidigt som festivalen har fyllt hela staden med sin reklam har också affischer om en gratis filmfestival i Kviberg dykt upp på spårvagnshållplatser och anslagstavlor. I programmet fanns allt ifrån V för Vendetta till Slaget om Algiers (som också visades på den icke gratis filmfestivalen). Jag blev nyfiken och funderade på hur de hade fått ihop pengar till att visa all den här filmen.
På lördag kväll tog jag mig således dit, lockad av gratis film och musik. När jag såg vilket hus det var i fattade jag ganska fort i vilket sammanhang filmfestivalen var organiserad. Jag tror att det är fjärde gången som behandlingshemmet i Kviberg ockuperas. På scen stod Sara Yasmine och spelade fina låtar om hem, och om att flytta till Göteborg. Även om jag inte alltid känner mig hemma i aktivistsammanhang så känns det ändå som en klockren aktion att ockupera ett hus och skapa ett alternativ till mega eventen. För bostadsbristen och event och service staden hör ihop på sätt och vis.
Jag har dessutom alltid tyckt att filmfestivalen har varit väldigt centrumfixerad och undvikt att visa filmer i mer perifera delar av staden. Om den gratis festivalen fortfarande hade pågått hade jag uppmanat alla att gå dit, men Kvibergs-huset är för tillfället tomt och är enligt aktivisterna lämnat av Higab och kommunen att förfalla.
Samtidigt som festivalen har fyllt hela staden med sin reklam har också affischer om en gratis filmfestival i Kviberg dykt upp på spårvagnshållplatser och anslagstavlor. I programmet fanns allt ifrån V för Vendetta till Slaget om Algiers (som också visades på den icke gratis filmfestivalen). Jag blev nyfiken och funderade på hur de hade fått ihop pengar till att visa all den här filmen.
På lördag kväll tog jag mig således dit, lockad av gratis film och musik. När jag såg vilket hus det var i fattade jag ganska fort i vilket sammanhang filmfestivalen var organiserad. Jag tror att det är fjärde gången som behandlingshemmet i Kviberg ockuperas. På scen stod Sara Yasmine och spelade fina låtar om hem, och om att flytta till Göteborg. Även om jag inte alltid känner mig hemma i aktivistsammanhang så känns det ändå som en klockren aktion att ockupera ett hus och skapa ett alternativ till mega eventen. För bostadsbristen och event och service staden hör ihop på sätt och vis.
Jag har dessutom alltid tyckt att filmfestivalen har varit väldigt centrumfixerad och undvikt att visa filmer i mer perifera delar av staden. Om den gratis festivalen fortfarande hade pågått hade jag uppmanat alla att gå dit, men Kvibergs-huset är för tillfället tomt och är enligt aktivisterna lämnat av Higab och kommunen att förfalla.
Vi är tillbaka!
Bästa läsare, Röster i stadsrummet har efter ett uppehåll kommit tillbaka till bloggsfären. Efter att ha gjort praktik på stadsmuseet under hela höstterminen har vi fått en massa uppslag och perspektiv på staden. Just nu skriver vi uppsats och kommer att uppdatera bloggen regelbundet. Det kanske blir en reflektion över det vi just nu skriver uppsats om, eller bara en generell tanke om staden eller pågående gentrifieringsprocesser. Våran utställning hänger förövrigt kvar i Urbanum till den 18 mars passa på att kolla in den innan dess.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)