Ibland slår det mig, när jag hetsar till skolan, när jag handlar eller kanske när jag går hem från biblioteket – Göteborg är mitt hem nu. För två sekunder känns det plötsligt som en stor grej att kunna säga detta, jag tar det inte för given.
Sedan jag flyttade hit för två år sedan reflekterade jag egentligen jämnt över min relation till staden, vilket verkar självklart eftersom varje rörelse betyder en ny kontext till vilken man måste förhålla sig. Men det är något mer som jag tänkte på: min hemstad, där jag kommer från, är min ”Zuhause” som man säger det på tyska. Nu är Göteborg också min Zuhause, man kan ha flera samtidigt utan att de konkurrerar med varandra på något sätt. Men det finns något till, som verkar vara något typiskt tysk (-språkigt?) – ”die Heimat”. På svenskan ”hembygd” och i engelskan översatts med ”home /-land”, men de ord har inte förmågan att fånga den speciella konnotationen som finns på tyskan.
Under mina studier konfronterades jag oftast med begreppet, dels i litteraturvetenskap och nu indirekt igen i kulturstudier där urbana processer fokuseras. Det enda tydliga man kan säga om Heimat är att det betecknar ett rum, mest brukar man prata om ett landskap, oftast där man kommer från. Annars är det ett abstraktum, känslomässigt laddat och mest i samband med idyll, nostalgi eller trygghet.
Men Heimat är inte alls ett oproblematiskt begrepp, framför allt från ett tysk perspektiv. Historiskt sett hellre obehagligt, när man tänker på att nazisterna använde det som politiskt slagord för att kräva land och framhäva traditionella, ursprungliga – således” sanna” - rollfördelningar, där kvinnan är den omsorgsefulla moder och husfrun. Tydligt blir en liknande ideologi i Heimatfilmer från 50-talet, som påminner oftast till sagorstrukturer, där den mest mannligt hjälte lämnar sin by och går på äventyrsjakt. Kvinnan är dömt till att vänta tills mannen kommer in i hennes värld, som han tar över och räddar henne. Bilden av det enkla livet av man och oskyldiga kvinnan i bergidyllen lever kvar i de Heimat-filmer till 60-/ 70-talet, ett nationalsocialistiskt ideal alltså.
Och då kom det DDR:n eller hellre den försvann och därmed förlorde alla de som bodde i Östtyskland sin Heimat - fast de hade kvar den. De måste inte rymma, till och med fick några tillbaka tomter eller hus som togs bort under expropriationen, ändå fanns det en sörjan över Heimat-förlusten. En konstigt tillstånd som inte har fått så mycket uppmärksamhet hittills, varför kan man undra.
Funderingar över Heimat sker nuförtiden oftast i regionala krimiserier, som blev ganska framgångsrika under de sista år - kanske som en del av reaktionen till världens globalisering. Positiv är att filmer visar Heimat inte bara som en romantiserad paradis, men förhåller sig också kritiska. Trots dess kan man se många generaliseringar i samband med begreppet.
Med allt detta i bakhuvudet vill jag inte gilla Heimat! Jag tycker det är vidrigt hur nationalistiska förbund använder ordet fortfarande för att skapa tydliga gränser till ”de andra”. Heimats koncept är exkluderande, trygghet finns bara för de som är innanför och det kan vara farligt att inte är en del. Heimat är tradition, normativ och diskriminerande, vilket får mig känna illa till mods.
Men så finns det en vidare koncept, som har i grunden samma idealistisk, nästan orealistisk bismak men som för mig i alla fall står för något man kan välja. Heimat i ord, att hitta Heimat i språket. Tanken är inte ny (det har alltid funnits författare som valde att inte skriva på deras modersmål, Heinrich Heine eller Herta Müller, för att nämna ett modernt exempel) men får kanske mer aktualitet genom en värld, som är alltmer föränderlig och osäker. I vad mån det koncept är tillgängligare för alla människor förmår jag inte säga, dock peckar det på förändringen som Heimat undangår. Begreppet börjar lösa sig från ursprungligheten och rötter-tänkande, man kan söka sig en Heimat där man behöver den.
Mina egna erfarenheter med att lära mig svenska språket är prägande för mig. Jag förringar mina kunskaper ibland när jag får komplimanger för min svenskan. Men även om tyskan och svenskan är lika är det inte lätt, jag kämpade och experimenterade tills jag kom till den punkten där jag står nu. Nu kan jag faktiskt inte bara prata utan jag kan uttrycka mig, vilket är en jätte skillnad, och leka med språket – det är möjligt för mig att känna det.
I en sådan Heimat vill jag vistas: En Heimat vilken jag ständigt måste sätta i relation till mig. En Heimat som förmodligen är utopisk, men framför allt en som aldrig är statisk. Även om jag skriver fast mina tanker i just den moment där jag sitter här så lever mitt språk – med alla sina fel – och så fyller jag konceptet igen och igen med alla lag som förenas i mig, hur ambivalent de än må vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar