En annan stadsberättelse: Kreativitet och resurser

På gårdagens måndagsmöte var det ganska uppgiven stämning i gruppen. Vi närmar oss praktikens mitt och kände att många idéer tycks gå förlorade. Vi som har haft miljoners idéer på hur vi ska kunna gestalta vårt arbete om gentrifiering sitter nu i ett rum med kala vita väggar. Urbanum, det rum som vi disponerar över, står stilla. Vi är nya i huset och osäkra på hur vi ska utforma rummet – hur går det till när något hamnar på en vägg? Utställarpersonalen har dessutom ganska mycket att stå i. Det är brist på resurser av olika slag. Vi inte får sätta upp saker utan att först få det godkänt, och de som ska godkänna har fullt upp. Och kreativiteten stryps. Till och med Amanda som inte vill måla utan jobba med statistik kände hur det blev svårt att göra något överhuvudtaget.

Vad är kreativitet egentligen? Det ligger något drömskt i det – att skapa medel som får världen att lyfta en smula, lämna det för givet tagna och leta oss vidare i tillvaron. Egentligen betyder det väl att skapa möjligheter. Och egentligen är väldigt många, kanske de flesta, kreativa. Fast på olika sätt. Alla har ju inte samma möjligheter att trasha hotellrum med en död haj som Ozzy Osborne. Amanda säger ofta att hon inte är kreativ, att hon mer jobbar med statistik. Jag håller inte med. Det handlar bara om vad man anser vara kreativitet. Kreativitet handlar om resurser och tolkningsföreträde. Någon fattig som hela tiden måste hitta nya lösningar för att överleva dagen i en stram byråkrati anses inte "kreativ", men är ju faktiskt väldigt kreativ i ordets rätta bemärkelse.

När man talar om kreativa människor i staden så är det ofta resursstarka grupper med högt kulturellt kapital man syftar på. Men samtidigt finns det något i att leva i brist som främjar kreativitet. Hungern, suget, strävan. Det finns naturligtvis en romantisk bild av den fattiga konstnären, som med begränsade möjligheter drömmer om möjligheter och förändring, och som i konsten gestaltar denna dröm. Kanske är det där konstens sprängkraft ligger. Och samtidigt är det spänningen mellan fattigdom och förnyelse som ger konsten och estetiken en nyckelroll i gentrifiriering. Man uppmärksammar konstens sprängkraft och använder den när man förändrar staden, men den används inte för att förändra samhället i grunden och utjämna resurserna, utan istället låter man konsten förstärka den redan ojämna resursfördelningen. Och frågan skärps: vem är egentligen kreativ?

Efter lunch kom ett positivt besked uppifrån ledningen. Eftersom det inte finns tid och resurser för grafikerna att smycka ut vårt rum får vi fria händer. Vi gick till färgaffären och började måla en karta över Göteborg, köpte rosa och köpte pennor. Det var förlösande för gruppen. Tjoho! Idag jobbar några med väggarna, Amanda sitter med sin statistik, jag skriver ett inlägg om kreativitet, och det är nytt syre i det vita utställningsrummet. Nu kommer den rosa färgen upp!

Kreativitet hänger samman med resurser, men också om att få ta plats, om att få finnas i ett rum. Om kunskap och kanaler. Och då återstår frågan: vem och vilka får utöva sin kreativitet i staden? Och vad bedöms som kreativt? Vad händer när man inte har någon kanal till stadens motsvarighet till museets utställarpersonal?