Sittande i fönstret i Urbanum-rummet tänker jag på att hälften av praktiken redan har gått. Lyfter jag blicken, ser jag det ständiga flödet av cyklister, bilar, fotgängare, spårvagnar och bussar över kanalbron och inser att det finns en tanke i mitt huvud som började växa fram under dagarna i modulen i Gamlestaden - att det handlar om tid.
Huvudsakligen de äldre besökarna i ”containern” i Gamlestaden betonade medvetet och ibland omedvetet att de saknar det förflutna och att många helt enkelt inte har någon tid längre. Min syn på modulen förändrades ganska mycket genom dem.
I början var jag milt sagt skeptisk. Hur skulle det funka att motivera okända att öppna sig och lämna sina personliga berättelser? Därför kände jag i mitt sätt att möta de första besökare en slags hämmande tveksamhet, som om jag var rädd för kontakt. Ju mer tid som gick desto säkrare och mer avslappnade blev inte bara mina samtalspartners, utan även jag.
Dessutom kände jag att även om jag var utmattad och trött efter de timmarna och samtalen, var jag nöjd. Det var en känsla som jag inbillade mig att jag delade med dem som lämnade modulen med ett varmt leende, de flesta i alla fall... Vi studenter gick till Gamlestaden med ett enkelt uppdrag att insamla information om hur folk trivs i området, men det blev så mycket mer! De och vi tog oss tid, tid för varandra som oftast saknas i vardagslivet. Sociala kontakter uppstod - ingenting permanent, men ett ögonblick där två liv korsas och man känner en annans interesse. Nu, när jag tänker mer kring detta var det inte bara känslan att uppleva någon som en individ och ge rum till dennes berättelse genom att bara lyssna, men också att själv bli bekräftad i min existens. ”Jag blir sedd, alltså är jag” kunde man säga. Som social varelse har man behov av olika speglingar och sådana generationsöverskridande möten inträffar inte så ofta i (min) vardag. Om och om igen dök gnistor och antydningar upp av min egen berättelse, oftast invävd med mina far- och morföräldrars. Man relaterar den andras historia till sin egen och se hur mönster upprepar sig – genom alla tider och liv. För mig är vår modul (ja, under tiden blev containern till ”vår modul”) en fri zon, en paus i rummet, ett slags tankestreck som tillåter en att kommunicera och reflektera.
Modulen, och på längre sikt veckorna i museet, konfronterar oss oavbrutet med tid, inte bara genom den konkreta närvaron av historien i form av de föremål eller det traditions- och konfliktrika huset, vilket vi befinner oss i. Vi får mycket tid och frihet att prova olika grejer, vi lär oss en egen rytm och att anpassa den efter andra. Samtidigt som vi skriver in oss i museets berättelse och historia, genom att vi utformar Urbanum-rummet, så blir vi en del av historien hos de personer vi träffar.
Det kan låta obetydligt men i själva verket har praktiken gett mig en ny syn på tid, något som kanske inte alla förstår vikten av.
// Berit
Bra skrivet!
SvaraRadera