Om Stad och Kropp

För ett tag sedan upptäckte jag en reklamaffisch i ett skyltfönster nära Domkyrkan. Den gav mig mycket att tänka på. Affischen gestaltade en ung kvinna i en vit bikini. Över hennes kropp var flera streckade linjer dragna, vilka framhävde olika kroppsdelar. Till varje indelning var en textrad kopplad, som berättade om cellulitfria lår, platt mage och ren hy. Framför mina ögon bredde en karta ut sig, likt en stadskarta och parallellerna mellan kropp och stad verkade plötsligt så uppenbara: I båda finns hjärnan och hjärtat, de centrum som styr processer och parker som gröna lungor. Gator slingrar sig som ådror i ett svårt, översiktligt nät genom staden, några tomma, andra pulserande eller i ett väntande mellantillstånd när trafikljuset får en att stanna. Staden liknar en levande organism och utifrån tanken om cirkulationen i kroppen kan man se båda som öppna system, flexibla, i förändring men samtidigt alltid hotade att falla ur balans.

Med våra kroppar upplever vi vårt område. Det verkar nästan motsägelsefullt att vi genom våra rörelser insuper rummet och skapar det i samma ögonblick, likväl fysiskt som i tanken. Den unga kvinnan i reklamen är antagligen ett dröm-ideal för många människor; hennes halvnakna kropp objektifieras inte bara utan är också projektionsyta för längtan och tvivel. Motsvarande är staden en yta som man försöker skriva sitt liv på. Det tvådimensionella lagret öppnas dessutom till stadsrum, som fylls med förväntningar och egna bilder. Kroppen och staden förtydligar det ambivalenta förhållandet mellan individens anspråk och kollektiva åsikter som projiceras på dem och speglas av dem. Synen på staden och kroppen berättar alltid om tidsandan. Man kan betrakta dem som arenor i vilka maktkamper utförs och på samma gång producerar de diskursen permanent. De är konstaterande och ifrågasättandet på samma gång; de utgör subjekt och objekt för klass-, ras- och genusfrågor.

I detta sammanhang är intressant att stadens fysiska gestalt mest skapas av manliga arkitekter och stadsplanerare men beskrivs i kvinnliga allegorier. Paris beskrivs till exempel mest som ”kärlekens stad”, men samtidigt finns tanken om staden som en ”hora”, som är omfamnande, dekadent och syndig. Oundvikligen väcker staden och kroppen frågor kring tillskrivelse och makt: Vem bestämmer vad som är fint? Vad är tillåtet? Hur orienterar sig individen vid åsynen av den kollektiva konstruktionen – hur gör hon platsen till sin?

Man kan inte bortse från likheterna mellan kroppskult och stadskult; den ständiga kampen mot rynkor och orenheter, både i ansiktet och i innerstaden som resulterar i saneringsprojekt där man försöker tvätta bort husens ”fel”. Man glättar, polerar, fyller och modellerar, tar bort, lägger på och målar över – försöker man genom att radera tidens tecken att också radera sin historia? I alla fall gör man allt för att omskriva den. Det gäller att hålla fasaden uppe och allt under kontroll. Det verkar härska ett tydligt tvång att kontrollera och att ordna. Man separerar finans-, industri- och bostadsområden från varandra, rika stadsdelar från fattiga, så som man delar upp kroppen i tjocka och smala delar, i sjuka och friska. Talar man om staden betonar man skillnader mellan centrum/innerstaden och periferin/förorterna, där självklart centrum utgör måttstocken. Gränszoner framställs som onormala och ”annorlunda”, vilket leder till en obalans som resulterar i ojämlikhet.

Kropp och stad fungerar inte bara som de nämnda arenor men också som scener för självpresentation. De fylls med, och yttrar sig, i symboler som måste dechiffreras. Förtvivlat letar individen efter ett sätt att iscensätta sig. Till hjälp finns den fria marknaden, som driver på strävan efter individualitet och presenterar konsumtion som en lösning: Städerna måste skaffa sig sitt landmärke och du din femtonde rutiga skjorta... Allt blir stereotypt och kopierat i konsumtionshetsen (http://www.goteborg.com/goteborgshjulet) .

De streckade linjer på reklamkvinnans kropp blir till gatorna och tvärtom; kroppen och staden är kartor som vi tolkar. Man kan inte skilja synen på kroppen från synen på staden.  Allt hänger ihop och följaktligen blir både, kroppsliga och stadsplanerings åsikter, till sociala frågor – något, som man måste ta mer hänsyn till för att undvika en exkluderande stads- och människans bild.

// Berit